söndag 9 februari 2020

Villette av Charlotte Brontë

Tillbaka på jobbet kunde jag inte läsa hela dagarna, och Villette är dessutom en tegelsten. Men här kommer till slut en sorts recension av min sista julklappsbok.
Eller, tja, snarare lite spridda tankar.

Lucy Snow verkar vara en self-insert-character för Charlotte Brontë, och historien är delvis baserad på Brontës upplevelser i Belgien när hon jobbade som lärare där ett tag. Men det är inte någon Mary-Sue-ish wish-fulfilment self insert, utan snarare anti-tesen till den typen av historier. Lucy Snow är vare sig snygg eller rik, och även fast en hel del personer gillar henne av olika anledningar, så glider hon liksom alltid runt i periferin. Det är också ett stående mönster att hennes vänner projicerar alla möjliga konstiga uppfattningar på henne snarare än att verkligen lära känna henne.

Lucy är en intressant berättarröst eftersom hon pratar med läsaren rakt av, ibland på ett sarkastiskt vis. Efter ett långt besök hos sin gudmor så återvänder Lucy till sin biologiska familj, och skriver att vi läsare nu ska föreställa oss att hon bara har det bra och trevligt, på ett sånt sätt att vi genast förstår att hennes familj i själva verket är ganska dysfunktionell och jävlig.

Jag älskar karaktären Polly/Paulina, mycket för att hon är så originell. Jag hade i och för sig velat veta direkt att hon var sex år när hon först introduceras, för jag satt och föreställde mig henne som en liten toddler i flera kapitel. Vi förstår dock att Polly är väldigt liten för sin ålder som barn, och fortfarande väldigt kort, som ett mycket yngre barn, när hon återintroduceras som sjuttonåring. Samtidigt så beskrivs hon som väldigt söt, vacker till och med (fast hennes egen far förstår inte hur folk kan tycka det - han tycker hon ser ut som "en lustig liten älva", men absolut inte en vacker kvinna).
Polly har också en rätt udda personlighet: Hon fäster sig enormt starkt vid vissa personer, men framstår som avtrubbad på andra punkter. Som liten sexåring ligger hon i flera timmar knäpptyst och blick stilla på golvet med ansiktet neråt för att hon blivit så upprörd - istället för att bråka och föra oväsen, som andra barn kanske skulle gjort. Som tonåring blir hon nersprungen av en folkmassa i panik och får axeln stampad ur led, vilket hon konstaterar när hon blivit uppdragen och räddad: "Jag blev stampad på här, nu är det något fel med min axel", helt lugnt alltså. Hon har också något sorts savant-minne - redan som barn vet hon allt om den äldre kamraten Grahams klasskompisar och lärare, deras namn, utseenden och hobbies, bara för att hon lyssnat när han pratar om dem i olika situationer och minns och katalogiserar allt hon hör.
Ibland kan jag tänka att äldre litteratur är bättre på att beskriva folk med psykiska egenheter, eftersom den tidens författare inte satt och läste på om hur folk med den och den diagnosen typiskt sett är, och sen försökte passa in sina karaktärer i någon klumpig stereotyp mall.

Eftersom jag själv är bi men förträngde det i min ungdom så har jag nog extra lätt för att falla in i "queera läsningar" av diverse litteratur, och det gjorde jag definitivt här. Inte nog med att Lucy är bisarrt överseende med sin belgiska arbetsgivare Madame Becks gränsöverskridande beteende mot sina anställda (hon rotar i Lucys grejer, till exempel), hon går på och går på om vilken tjusig kvinna Madame är, vad smart och rejäl hon är, vad fantastiska egenskaper hon har... Vid ett tillfälle tänker Lucy uttryckligen att hon skulle varit "förtjust i" Madame om hon hade varit en gentleman. Just det, Lucy, vi säger väl så.
Även relationen med Ginevra Fanshawe får lite såna undertoner. Ginevra är en elev på skolan där Lucy jobbar (men åldersskillnaden är ändå inte så stor: Lucy är några och tjugo, medan Ginevra är sjutton när hon först dyker upp i handlingen). Ginevra är ett riktigt jäkla arsle till dryg aristokratbrud, och hon och Lucy slänger elakheter mot varandra hela tiden. Samtidigt verkar det övergå till en sorts jargong snarare än elakhet på riktigt. Vid ett tillfälle ska den excentriska lärarkollegan Emaneul Paul sätta upp en skolpjäs där den vackra Ginevra ska vara kvinnligt kärleksintresse, och så hugger han tag i Lucy och hävdar att han med sina expert-kunskaper i "fysiognomi" (alltså han tror sig kunna utläsa en massa grejer om en person genom att kolla på huvud- och ansiktsform, någon sorts föregångare till frenologi) direkt kan se att hon bör spela Ginevras älskare. Lucy vägrar sen att klä ut sig till man utan kör rollen i sin vanliga klänning (dock med en mansjacka utanpå, som en liten eftergift till Emanuel) och bara spelar skiten ur rollen.
Efter detta umgås hon och Ginevra mer än någonsin. Vi får se hur de delar frukost om mornarna (där Lucy ger Ginevra några bitar av sitt bröd eftersom Ginevra alltid har störst aptit av dem, medan Ginevra bjuder Lucy på sitt kaffe då hon är den största koffeinisten), och Ginevra börjar rent fysiskt klänga så mycket på Lucy att Lucy till sist stoppar små nålar i sitt klänningstyg som ett sorts självförsvar.
Alltså, över huvud taget är folks relationer i boken så intressanta, eftersom de är komplicerade och röriga och svåra att definiera; de faller inte in i några vanliga fiktions-troper.

En bisarr grej är också att fler och fler människor från Lucys tid i England börjar dyka upp i Bryssel. Det hela börjar efter att hon legat på sjukhem och återhämtat sig från utbrändhet.
När alla på skolan ska åka bort förutom en flicka vid namn Marie, som har både fysiska och intellektuella funktionshinder och inte kan prata, så får Lucy i uppdrag att sköta Marie själv. (Marie introduceras först bara som "kretinen", och det tar ett bra tag innan vi lär oss hennes namn... Vissa grejer i gammal litteratur åldras ju inte så väl, om man säger så.) Hennes (uppenbarligen rika) familj har helt enkelt dumpat henne på skolan och betalar för att tjänarna där ska sköta om henne. Lucy har tidigare varit dygnet-runt-assistent åt en funktionshindrad äldre kvinna, vilket också var slitigt, men det uppvägdes ändå av att hon och kvinnan var så enormt goda vänner och stod så nära varandra. Men denna Marie får panik och blir tokig om hon lämnas ensam ens för fem minuter, och efter tre veckor som helt ansvarig för henne är Lucy slutkörd. Då dyker en släkting till Marie upp för att ta hem henne till sig istället för att hon ska bo på den här skolan - och Lucy kollapsar.

Lucy ligger i princip medvetslös på sjukhemmet en period och drabbas också av en viss minnesförlust, men när hon till slut återhämtat sig visar det sig att varenda kotte hon kände i England av helt oberoende skäl har flyttat till Bryssel. En engelsk läkare i staden, Dr John, visar sig vara identisk med Graham Bretton som Lucy känt sen hon var barn. Polly dyker också upp i Bryssel med sin pappa, och visar sig vara kusin med Ginevra. Det är bisarrt, nästan drömlikt och hallucinatoriskt, efter att boken fram till den här punkten varit helt realistisk... Och även fast "Villette" aldrig blir ens i närheten av surrealistisk, så associerade jag till Kazuo Ishiguros "den otröstade". På chans så googlade jag "Charlotte Brontë Kazuo Ishiguro", och hittade en intervju med den sistnämnde där han säger att han snott en hel del grejer från den förstnämnda, men att folk aldrig märker detta. Jag kände mig som ett litterärt geni.

Jag älskade den här boken och den borde vara minst lika känd som Jane Eyre.