Jag var nyss i en diskussion om mind control med fantasy-sci-fi-fans som pratade om hur mycket de avskydde twisten "ok hen kanske mördade den här personen, men... det var mind control!". Och visst, det är en trope som kan användas på ett slappt och trist sätt. Men det kan också göras bra. Själv gillar jag att vada runt i någon sorts gråzon av "var det verkligen jag? Var jag verkligen ansvarig för det jag gjorde?" utan att få något facit serverat (mycket möjligt att detta är en yrkesskada ;-) ). Här kommer tre exempel: En utan spoiler, två med.
1. Spoilerfritt exempel ur Falsksken, som jag nyss gjorde en recension av: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/falsksken-av-sara-engstrom.html . De farliga folklore-varelserna, "rådarna", har kraften att påverka folks känslor och tankar, men det är ganska subtilt.
En av karaktärerna i boken är en hårdför konsekventialist; hen anser att man måste vara beredd på att utföra prima facie hemska handlingar om det är vad som krävs för att rädda en hel stad, eller i förlängningen till och med hela mänskligheten. Längre fram i boken börjar hen dock ifrågasätta sina egna strategier. Inte konsekventialismen som sådan, men hur pass välgrundade hens uppfattningar om vilka handlingar som leder till vilka konsekvenser egentligen har varit. Kanske har hen hela tiden gått rådarnas ärenden, och gjort saker som gynnat dem?
Det intressanta är att karaktären ifråga inte kan peka på någon speciell handling eller övervägande som var tydligt okaraktäristiskt för hen, eller ovanligt irrationellt... Det finns ingenting som bevisar att hen skulle ha varit kontrollerad, men heller ingenting som bevisar att hen hela tiden varit autonom; hen sitter fast i den obehagliga osäkerheten.
2. Spoilande exempel ur Chasm City, av Alistair Reynolds: Huvudpersonen Tanner Mirabel är f d säkerhetschef åt en mäktig vapenhandlare. Under bokens gång lär han sig också mer och mer om en tidigare folkmördare, som nu tros vara död. Så småningom kommer det dock fram att a) denna folkmördare dog faktiskt inte: han skaffade sig en ny identitet, som nyss nämnda vapenhandlare. b) Den stora chocken: Huvudpersonen är han.
Folkmördaren-turned-vapenhandlare mixtrade tillfälligt med sin egen hjärna och gav sig själv falska minnen, så att han trodde sig vara sin (i själva verket dödade) säkerhetschef. De falska minnena var menade som en tillfällig grej, för att komma igenom diverse säkerhetskontroller. Om allt hade gått som det skulle, så skulle hans hjärna och psyke så att säga studsat tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd automatiskt efter en väldigt kort tid. Men saker och ting gick fel, och han "fastnade" i sin nya identitet.
När "Tanner" till slut inser sanningen är han seriöst osäker på om detta innebär att han är en folkmördare, eller om han faktiskt kan sägas vara en helt ny person nu.
3. Spoilande exempel från en skitgammal Justice League of America-serie från 90-talet, när Grant Morrison skrev manus. JLA tar in "Tomorrow Woman" som ny medlem. Hon verkar vara en både snäll och kraftfull superhjältinna; i själva verket är hon en avancerad robot skapad av superskurkarna Professor Ivo och Professor Morrow för att skada de riktiga superhjältarna. Tomorrow Woman kommer dock på att något är fel, och offrar sitt eget liv istället, för att rädda resten av JLA.
Såhär långt i historien ser det ut som ett klassiskt fall av "robot bryter sig fri från sin egen programmering".
Senare avslöjas det dock att Ivo och Morrow hade olika målsättningar. Morrow var i själva verket inte så jätteintresserade av att attackera superhjältarna i JLA (och Ivo blir pissförbannad när han upptäcker detta, eftersom han trodde att de var helt på samma sida i detta). Morrow var snarare intresserad av att utveckla så bra A.I. som möjligt; alltså, han tyckte arbetet var spännande för dess egen skull.
Morrow trodde hela tiden att Tomorrow Woman, på grund av sina avancerade generella mentala förmågor kombinerat med praktisk erfarenhet av superhjältande, skulle börja ifrågasätta sina egna impulser och utveckla en stark moral, trots att inga moraliska principer så att säga direkt stoppats in i hennes program. När hon väl gör detta, så ser han det hela som en fantastisk framgång för sitt eget A.I.-arbete, snarare än som ett skapelsens uppror mot sin skapare.
Trots att JLA får reda på allt detta, så ser de henne dock som en person som dog en hjältedöd, och ger henne en praktfull begravning.
Tre exempel på mentala manipulationer där det faktiskt blir intressant.
Visar inlägg med etikett science fiction. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett science fiction. Visa alla inlägg
måndag 15 juni 2020
söndag 15 mars 2020
Picknick vid vägkanten, av Arkadij och Boris Strugatskij
Jag har hamnat efter med recenserandet; jag har faktiskt läst flera stycken böcker som inte kommit med här. Nu ska jag recensera ikapp. Först ut är "picknick vid vägkanten", kanske mest känd som underlag för filmen "stalker" av Andrej Tarkovskij.
Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.
En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.
"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...
Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.
Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss.
Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.
Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.
En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.
"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...
Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.
Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss.
Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.
tisdag 31 december 2019
The left hand of darkness, av Ursula K Le Guin
Detta var också en julklappsbok från maken. Det är ju nästan lite skämmigt att jag inte läst den tidigare, men nu har jag i alla fall gjort det.
I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.
Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.
Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.
Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.
Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!
Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.
Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.
I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.
Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.
Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.
Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.
Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!
Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.
Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)