Falsksken är en postapokalyptisk historia. Det som får boken att stå ut från mängden är orsaken: "Rådarna", typ magiska varelser från skandinavisk folklore, attackerade den mänskliga civilisationen ett hundratal år innan boken tar sin början. Det finns fortfarande städer spridda över Sverige där folk hankar sig fram, men livet är väldigt hårt... exakt hur hårt blir tydligare längre in i boken. (Vad som hänt med resten av världen får vi inte veta, men jag tycker det verkar mest sannolikt att något liknande hänt överallt. Finns det folklore-varelser i Sverige borde det väl finnas på andra ställen också; de inspirerade säkert varandra till att attackera mänskligheten överallt.)
När jag först fick höra talas om den här boken blev jag sjukt entusiastisk pga att den påminde mig om en märklig period i min ungdom då jag a) var med i ett, tja, band (fast ordet "band" gör det inte riktigt rättvisa) och vi b) genomgick en period av intensiv folklore-fascination, pådrivet av vår ledare Stefan Pedersen. Jag tänkte direkt att scenariot i boken lät som någonting ur en av Stefans gamla låttexter. Så levde boken upp till förväntningarna?
I början var mitt intryck lite blandat.
Jag gillade direkt världsbygget; både originellt och genomtänkt. Ytterligare en grej som talar till mig personligen (qua akademiker, alltså) var att samhället styrs av vetenskapsråd, eftersom folk hela tiden ser till vetenskapsmännen som sina räddare. Vetenskapen ska ge dem bättre grödor så de slipper svälta (trots att de har så liten plats att odla på numera), vetenskapen ska någon gång lyckas lösa kommunikationsproblemen som de dras med sedan rådarna på något vis sabbade både internet och mobilnät, vetenskapen ska fixa både det ena och det andra. Parallellt har kyrkan och religionen fått en viktig ställning, men de stora förhoppningarna vilar hos vetenskapsmännen. Efter folklore-apokalypsen finns dock bara en enda vetenskaplig tidskrift för samtliga ämnen i Sverige (som tappat kontakten med resten av världen), helt enkelt kallad Publikationen. Politiska poster fördelas i enlighet med antalet citeringar en professor har (fast givetvis är detta lätt att trixa med för de som redan sitter på toppen), och alla slåss om de bästa doktoranderna.
Dialogerna kändes dock bitvis knöliga och utan flyt i början, framför allt så fort någon hade en längre replik. Jag vet faktiskt inte om detta problem försvann längre in eller om jag bara slutade lägga märke till det, för när jag kommit en bit in i historien blev det helt enkelt sjukt spännande och jag bara sträckläste. (Uppdatering: Skrev lite mer om just rådarnas subtila mind-control-kapacitet i ytterligare ett inlägg: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/funderingar-om-mentala-manipulationer.html )
Till sist måste jag säga att det är skönt uppfriskande med seriöst läskiga och farliga folklore-varelser. Jag kan i och för sig njuta av berättelser som TV-serien Carnival Road jag också, där magiska varelser får vara stand-ins för förtryckta minoriteter i verkligheten, men... i slutändan föredrar jag nog ändå övernaturliga varelser som får vara farliga (minoriteters problem kan ju dessutom skildras utan att gå omvägen över magiska sagofigurer som allegori).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar