Nu har vi kollat igenom de två första säsongerna på Discovery också. Medan Enterprise överraskade oss positivt och var bättre än vi mindes den, var Discovery tyvärr sämre än vi mindes den när vi såg om den med ett avsnitt om dagen. Men jag ska börja med det som ändå är positivt.
Det är verkligen positivt att det är många fler kvinnor i viktiga roller än i tidigare serier, och många fler PoC. I de klassiska Star Trek-serierna var det faktiskt ett problem, en inkonsekvens i världsbygget, att Star Fleet sades vara så otroligt jämlikt, samtidigt som vita män var i majoritet överallt. Dessutom får vi äntligen ett alldeles äkta mänskligt samkönat par (snarare än bara aliens som är typ någon sorts HBTQ, men tillräckligt olika människor vad det gäller kön och/eller sex att de inte motsvarar mänskliga HBTQ-personer rakt av), och som inte heller är icke-strejta pga att de är så onda och depraverade (jag tittar på dig, mirror-universe-versionen av Kira Nerys). I säsong tre ska vi också få alldeles äkta mänskliga transpersoner, tjohoo!
Mirror-Geordiou är en kul karaktär: mestadels mustaschsnurrande skurk, men hon tuggar sina scener med sån glädje att det ändå blir njutbart att titta på. För att inte tala om att hon slåss som en riktig TV/film-kampsportare, snarare än att förlita sig på federationens klassiska "riktiga rejäla rallarsvingar som telegraferas fem sekunder i förväg"-stridsteknik.
Saru är en väldigt engagerande karaktär överlag. Hans schtick i början är ju att han är så räddhågsen av sig, och det är riktigt coolt att ha en sån karaktär som ändå behandlas med stor respekt, snarare än att vara någon sorts comic relief som man ska skratta åt. Jag gillar också det mesta av hans bakgrund när den rullas upp: hur förtryckarna på hans planet hela tiden dödat hans folk innan de faktiskt blivit fullvuxna, för att hålla dem nere.
Sen ballar det i och för sig ur totalt när det visar sig att Kelpierna ursprungligen var på väg att utrota Baulerna, innan Baulerna, på utrotningens rand, uppfann helt överlägsen teknik (Huuuur? I den situationen?), och sen slog tillbaka. Men istället för att antingen utrota Kelpierna, eller också helt enkelt slåss med dem tills Kelpierna var nere på knä och sen göra ett fredsfördrag, installerade Baulerna nuvarande situation med massa elaborerade lögner och bara... nä, den upplösningen var verkligen kass. Men i övrigt gillar jag Saru och Kelpierna.
Paul Stamets och Hugh Culber är förresten bra karaktärer, alldeles oavsett representationsvärdet. Deras kärlek och även problemen när Hugh återvänder från de döda, och Paul desperat försöker låtsas att allt är som vanligt, känns trovärdiga.
Stamets har också ett riktigt bra arch i säsong 1, där han först är stel och småsur på jobbet, men sen får totalt förändrat humör och börjar flumma runt som om han var konstant stenad när han genmanipulerat sig själv för att kunna navigera med spor-motorn.
Sylvia Tillys quirks mjölkas lite väl hårt ibland, men överlag gillar jag henne också. Det var riktigt kul när hon skulle försöka vara badass ondskefull kapten i mirror-universat, och hennes plot där en spor-varelse kontaktade henne i hennes döda väns skepnad var kul, spännande och rörande på samma gång.
När de väver ihop Discovery med TOS-piloten The Cage gör de det riktigt bra och kul. Känns som om de där faktiskt täpper igen ett plothole som fanns i TOS, men ska återkomma om detta när vi sett klart TOS också (eller i alla fall de relevanta avsnitten).
Det finns helt enkelt många bra bitar att peka ut. Många bra karaktärer, och de stora övergripande plotterna med mirror universe och tidsresenären den Röda Ängeln är bra och engagerande. Men det finns även tre väldigt stora problem:
1. Discovery, framför allt första säsongen, borde inte ligga innan TOS i tidslinjen, utan långt senare: efter både DS9 och Voyager.
2. Det verkar som om hela universum och alla andra karaktärers liv kretsar kring huvudpersonen (för Discovery är inte direkt en ensemble-show, utan har verkligen en tydlig huvudperson) Michael Burnham på ett helt bisarrt vis.
3. Den blöta filten av allvar och melodrama som ligger över så stor del av serien.
Jag börjar med problemet med tidslinjen.
För det första är all teknik helt klart alldeles för avancerad för att ligga innan TOS.
Nu kan man förstås inte anpassa sig 100 % till TOS när man gör en ny Star-Trek-serie i nutid, det går inte. I TOS ser man t ex ibland datorer som spottar ur sig pappersremsor, och det måste man ju bara ignorera. I ett TOS-avsnitt syns vad som i princip är en Kindle läsplatta, men tjugofem centimeter tjock. Lite alla möjliga grejer är så väldigt daterade att man måste strunta i det när man långt senare gör en prequel.
Men om man jämför Discovery med Enterprise, kan man se att den sistnämnda serien ändå gjorde en ansträngning för att framställa tekniken som, på det stora hela, lite mer primitiv. I Star Trek Enterprise designades även rymdskeppet på ett sånt sätt att det inte framstår som helt orimligt att det kom innan TOS-Enterprise. I Discovery har de fullständigt kastat allt detta överbord. Folk pratar med varandra via realistiska, fullstora hologram, istället för att se varandra på skärmar. Rymdskeppet ser gigantiskt och superlyxigt ut jämfört med inte bara TOS-skeppen, utan också många långt senare skepp. Airiam har en fullt fungerande hjärna, trots att den mestadels är bionisk - något Julian Bashir inte lyckades framställa i DS9, när han kämpade för att rädda livet på Kiras pojkvän. I många kronologiskt senare serier ser vi folk plastikoperera sig för att låtsas vara en annan art, och sen operera tillbaka sig igen när uppdraget är över, men Voq omskapas så totalt att han framstår som människa till och med vid ett DNA-test. Och så vidare.
Relaterat till detta är det totalt bisarrt att lägga en serie där första säsongen verkligen kretsar kring ny och revolutionerande teknik - spordriften - som en prequel till alla övriga serier (förutom Star Trek Enterprise), när denna teknik sen aldrig dyker upp igen. Jovisst, i sista avsnittet av säsong 2 försöker de lamt förklara varför man aldrig hör någonting om spordriften igen, genom att skicka Discovery in i framtiden, samtidigt som alla inblandade som blev kvar i seriens nutid låtsas som att skeppet sprängts och lovar att aldrig prata mer om saken. Men... astromykologi har ju etablerats som ett helt forskningsfält! Paul Stamets nämner att han byggt hela sin karriär på de här sporerna! (Och det måste ju vara på det viset - man uppfinner knappast en fullständigt ny typ av motor helt ur det blå, med noll koppling till tidigare vetenskap.)
För att göra en jämförelse: Anta att efter provsprängningarna av de första atombomberna, blev alla inblandade så chockade att de bestämde sig för att sopa bort alla spår av vad som skett, förstöra all forskning om atombomber och aldrig mer prata om saken. Detta vore ju svårt nog på 1900-talet, långt innan internet, långt innan folk kan ladda ner forskningsartiklar härs och tvärs i sina datorer och mobiler, när allt bara fanns på papper. Men anta att de ändå på något sätt lyckas med detta. Fortfarande så skulle det vetenskapliga ämnet kärnfysik finnas kvar. Fortfarande skulle det finnas massa forskare och studenter av kärnfysik världen över, som inte var med i konspirationen eftersom de inte hållit på med just atombomben. Fortfarande skulle folk känna till att det finns atomer. Förr eller senare skulle atombomben uppfinnas på nytt.
Discovery vill få oss att tro att hela det vetenskapliga fältet "astromykologi" och kunskapen om att rymdsporer över huvud taget existerar på något sätt suddades ut, och aldrig återupptäcktes, vare sig av människor eller någon annan vetenskapligt avancerad art.
Det här skulle inte vara ett problem om Discovery hade förlagts senare i tidslinjen, men som det är nu, så är det verkligen asbisarrt.
Sen har vi Klingonerna. Även om vi bara ignorerar vad kraftigt deras design förändrats (något de försöker backa lite på i säsong 2, genom att låta dem ha hår igen), så är deras kultur så jäkla galen. I första säsongen är de verkligen helt bananas. Plötsligt är de kannibaler (eller ja, kanske inte i rent teknisk bemärkelse, men om en humanoid äter en annan humanoid som de kan prata och interagera med precis som de pratar och interagerar med individer inom arten, så...), som äter sina fiender när de dödat dem. De har ett skepp täckt av döda kroppar. Det sägs explicit att när de väl "smakat blod" så bara krigar de på och är omöjliga att prata med. Man skulle kunna tro att manusförfattarna först grävt ner sig i europeiska 1800-talsförfattares mest rasistiska fantasier om "primitiva vildar" och sen gjort en high-tech-version av dessa, när de skapade sin version av Klingonerna.
Dessutom är Klingonerna rädda för att Federationen ska komma och... assimilera in dem i Federations-kulturen? Varför? Jag säger inte att den här typen av xenofobi måste ha rationella skäl bakom sig, men den behöver ha skäl, om än dåliga sådana. I Discovery verkar denna oro komma helt ur det blå: Klingonerna hade ytterst lite kontakt med Federationen i Star Trek Enterprise, och sen dess, får vi veta genom dialog i Discovery, har de mestadels varit för sig själva.
De här hysteriska, kannibalistiska och kultur-xenofoba Klingonerna hade dock kunnat fungera om de varit en extremistisk utbrytar-fraktion i en tidsperiod efter DS9 och Voyager. Vid den tiden har ju Klingonernas kejsardöme haft massa samarbete med Federationen, och många Klingoner verkar ha influerats kulturellt av människor och andra arter. Man kan tänka sig en våldsam motreaktion av Klingoner som vill återgå till "traditionella Klingonska värderingar" och "den gamla goda tiden", men (som ofta är fallet i såna här situationer) har en väldigt extrem och vinklad uppfattning om hur det egentligen såg ut i deras kultur "på den gamla goda tiden".
Nu till nästa stora problem: Michael Burnham.
Idén med en människa som uppfostrats på planeten Vulcan av Vulcaner, och alla kulturkrockar och problem det för med sig, är i och för sig bra. Jag läste också en svart kvinnlig bloggare som tyckte att Burnham var så bra representation, bland annat för att svarta kvinnor som försöker lyckas inom något traditionellt "vitt" område får en enorm press på sig att lägga band på sina känslor. Det ligger så nära till hands för folk runtomkring att anklaga dem för att vara aggressiva, hysteriska, jobbiga osv; Burnham, som uppfostrats till att ha ett Vulcanskt pokerfejs hela tiden, skulle därför vara väldigt lätt att identifiera sig med. Det är en sån där representations-aspekt som man lätt missar när man inte hör till gruppen själv, och jag tyckte det var intressant.
Till sist är hennes relation till mirror-Geordiou verkligt intressant: Hon inser intellektuellt att mirror-Geirdiou är ond, och inte alls samma person som hennes älskade kapten Geordiou från prime universe, men hon kan ändå inte låta bli att bry sig om henne.
Så Burnham hade potential som karaktär. Tyvärr är det ett gigantiskt problem att hon inte bara är TV-seriens huvudperson, utan verkar vara den viktigaste personen i hela universum och i alla karaktärers liv, även från dessa andra karaktärers egen synvinkel.
Det här är ett problem redan från start, där det ska föreställa att hon på något vis sätter igång hela kriget med Klingonerna. Händelseförloppet går såhär:
Burnham är förste-officer på skeppet Shenzhou och får i uppdrag att flyga iväg och kolla en mystisk grej i rymden (inom Federationens område) - bara flyga förbi och kolla, inte stanna. Burnham bryter sin order och landar på föremålet. Helt oväntat var det ett Klingonföremål med en Klingon på, som Burnham råkar döda mer eller mindre av misstag.
Klingonerna blir arga och hotar Shenzhou.
Burnham pratar med sin Vulcanska fosterfar Sarek, som berättar följande: När Vulcanerna först stötte på Klingonerna blev deras skepp nerskjutet. När de senare stötte på Klingonskepp sköt de först. Klingonerna tyckte då Vulcanerna var tuffa nog att prata med, och diplomatiska relationer inleddes.
Burnham drar då slutsatsen att Shenzhou, som nu står inför en totalt överlägsen Klingonflotta som aktivt hotar dem, kan undvika krig genom att skjuta först. (Trots att det Sarek berättade rimligtvis måste ha handlat om Vulcanskepp som stött på mer enstaka Klingonskepp, som de helt enkelt kunde bomba ner.) Hennes tanke verkar vara att Klingonerna, om bara Shenzhou skjuter först, inte kommer att skjuta tillbaka, utan istället säga typ "ojoj vilka tuffa små rackare ni var! Er bråkar man minsann inte med! Låt oss prata om saken istället". Trots att detta vore out of character redan för normala Klingoner, för att inte tala om Discoverys mycket mer aggressiva och hysteriska variant! Burnham, som ska föreställa smart och kompetent, framstår tyvärr som ett riktigt pucko här.
Eftersom kapten Geordiou förstås inte går med på att skjuta först, så försöker Burnham göra myteri, men det leder absolut ingen vart. Geordiou kontaktar Klingonerna och försöker prata med dem precis som hon tänkt från början, men de vill inte lyssna, och kriget startar.
På sätt och vis så var det ju Burnhams handling (landa på artefakten hon var beordrad att bara flyga förbi) som drog igång kriget. Samtidigt gör folk såna här små orderbrott hela tiden i Star Trek, och det var helt omöjligt för henne att förutse konsekvenserna. Förresten verkar det troligt att någon annan skulle råkat snubbla över denna artefakt och provocerat Klingonerna till anfall om inte Burnham hade gjort det - den var ju inne på Federationens område. Det vore alltså överdrivet att verkligen klandra Burnham för kriget på grund av detta.
Men här kommer det riktigt konstiga: Andra karaktärer i Discovery pratar som om Burnhams myteriförsök startade kriget. Trots att detta slogs ned, och inte ledde till några som helst konsekvenser! Det är så sjukt konstigt, och är det första stora exemplet på att karaktärerna i serien pratar som om Burnham vore viktigast i universum och allting cirkulerar kring henne, även när handlingen och det vi faktiskt ser på TV-skärmen inte stödjer detta.
Andra exempel: Saru tror att han är på väg att dö, och Burnham blir ledsen. Saru börjar tycka jättesynd om Burnham, eftersom hon redan har förlorat sina föräldrar och nu kommer hon att bli så ledsen över att förlora honom också. Som om han tycker hennes känslor är viktigare än att han faktiskt är döende själv. Eller senare, när Sarus folk äntligen befriats från ett flera tusen år långt brutalt förtryck, och han har blivit fullvuxen som första Kelpie på evigheter eftersom deras förtryckare ständigt dödat dem unga, och han säger att hela poängen med detta kanske var att han skulle bli en bättre officer för Burnham. Det har varit en helt gigantisk social omvälvning på hans planet, hans eget folk har befriats från flera milleniers förtryck, han har vuxit upp och fått en helt ny personlighet, men det viktigaste? Hur allt detta påverkar Michael Burnham.
Jag och maken reagerade inte på samma sätt när vi såg serien för första gången, med ett avsnitt i veckan - vi kanske tänkte att enstaka repliker verkade knäppa bara. Men när man ser ett avsnitt om dagen ser man verkligen det här bisarra mönstret!
Eller ta Airiams dödsscen, när hon fått datavirus och ska skjutas ut i rymden. Airiam försöker först mörda Nhan genom att slita loss hennes andningsapparat. Burnham ignorerar fullständigt Nhan där hon krälar runt på golvet utan att få luft; all uppmärksamhet ägnas åt Airiam. Det är möjligt att det var helt rätt prioritering i det läget. Det är möjligt att även Nhan kom fram till det senare, efter att hon till slut lyckats rädda sig själv genom att få andningsapparaten att funka igen. Men när allt lugnat ner sig, så går Nhan fram till Burnham och börjar hylla henne för att hon hanterade situationen så bra... WTF? Om man legat och krälat på golvet, på väg att kvävas, samtidigt som man blir fullständigt bortprioriterad till förmån för viktigare uppgifter av den andra personen i rummet, hur troligt är det då att man är så storsint att man verkligen hyllar den andra sen?
Utöver dessa helbisarra "hela universum kretsar kring Burnham"-repliker från andra karaktärer är det också väldigt återkommande att folk står och säger att Burnham är så kompetent, så intelligent, så osjälvisk, osv (återigen, det blev inte tydligt för oss hur mycket folk gör detta förrän vi såg ett avsnitt om dagen...) tills man bara "show don't tell, tack!".
När Spock dyker upp i säsong 2 händer dock något intressant. Han har ett par repliker om hur Burnham var fullständigt ansvarig för både sina föräldrars död och klingonkriget som låter klart ironiska... Han bara "jo, visst, du är ju ansvarig för allt dåligt någonsin, just det". Ny headcanon: Efter att ha (grundlöst) klandrat sig själv för sina föräldrars död, och aldrig kommit över traumat, har Burnham drabbats av vissa psykiska problem, och blivit något av en opålitlig berättare i TV-serien. Händelserna vi ser har i princip hänt, men Burnham gör ofta väldigt vinklade tolkningar: tar på sig skulden för hemska händelser fast det egentligen inte var hennes fel, men slår också över åt andra hållet och tar cred för grejer hon inte borde. Hon ställdes verkligen inför krigsrätt för sitt myteriförsök, det var ju ett brott oavsett kopplingen till Klingonkriget, och folk var verkligen upprörda över att en Starfleet-officer attackerat sin egen kapten för att hon så gärna ville skjuta först på en Klingonflotta, men att hon skulle ha klandrats för själva kriget var bara något Burnham fått för sig.
Till sist är det för mycket melodrama i serien: För mycket gravallvar som ligger som en jobbig blöt filt över stora delar av serien.
Det kanske låter konstigt att jag skulle klaga på en sån sak, när jag gillade tyska sci-fi-serien Dark så mycket, och den är ju känd för konstant gravallvar och noll humor. Discovery har ju ändå en del mer lättsamma avsnitt (t ex tidsloopavsnittet med Harry Mudd i säsong 1, riktigt kul och bra!), och en del humor här och var i de tyngre avsnitten. Så varför har jag problem med allt allvar och mörker i Discovery, men inte i en serie som Dark? Jag känner att jag är för dålig på medieanalys för att verkligen kunna spika var felet ligger, men... Jag kan i alla fall försöka räkna upp några orsaker som jag tror ligger bakom mitt intryck att Discovery är jobbigt gravallvarlig:
Det känns som om de mjölkar många ögonblick och liksom drar ut på dem onödigt länge. Kameran hänger läääänge på Burnhams ansikte när hon gör ett lidande ansiktsuttryck.
De lägger in en lidande voice-over från Burnham i situationer där jag tycker det hade funkat bättre att inte ha det, för det framgår så tydligt att hon lider och har det jobbigt ändå. Med voice-overn på känns det överdrivet, som tårta på tårta.
Manusförfattarna utsätter Burnham för onödigt jobbiga grejer, liksom bara därför att hon ska ha det så svårt som möjligt. Att alla beskyller henne för kriget med klingonerna trots att hennes myteriförsök inte hade med saken att göra är ett exempel. Ett annat är fällan de gillrar för den Röda Ängeln. Det finns stora logiska problem med deras plan, men det kan jag rulla med, tidsresandet är jämt så ologiskt i Star Trek ändå. Men om vi köper premissen att Burnham måste hamna nära döden för att Röda Ängeln ska tvingas dyka upp och rädda henne, så kunde de ju ändå ha gillrat fällan i ett rum på rymdskeppet, stängt in Burnham där och så börjat tömma rummet på syre. I hyfsat snabb takt, Ängeln är ju en tidsresenär, kan inte finnas någon anledning att dra ut på det så länge som möjligt. Istället binder de fast Burnham i en tortyrstol och låter henne sitta på en planet som inte bara är syrelös, den är också full med giftiga gaser som fräter sönder henne! Och så riktigt gottar sig manuset i hur mycket hon ska plågas... Jag menar, karaktärerna gottar sig inte in-universe, de är bara fulla med medlidande, men själva narrativet verkar ha en bisarrt sadistisk inställning till att plåga Burnham.
Det är dock inte bara Burnham som drabbas av "göra allting så jobbigt som möjligt"-fenomenet... Det händer även andra karaktärer. Amiral Cornwell till exempel. En fotontorped har fastnat i skeppet! När den sprängs kommer alla att dö! Åh nej! Eller vänta, det går att rädda det mesta av skeppet om vi bara stänger den här dörren; vilken oväntat enkel lösning på det som nyss verkade vara ett gigantiskt problem. Men: Dörren har bara handtag på ena sidan! Jaha, Cornwell får stanna på insidan, dra i handtaget och bli sprängd i luften. Om hon bara hade levt i ett universum där allting inte var så jobbigt som möjligt hela tiden... då hade det kanske funnits ett handtag på andra sidan av dörren också, och hon kunde ha överlevt.
Så på grund av dessa problem är jag inte särskilt förtjust i Star Trek Discovery såhär långt. Vi får väl se vad säsong tre för med sig... Men nu fortsätter vi vårt kronologiska Star-Trek-kollande med TOS.
