Star Trek Discovery

 Nu har vi kollat igenom de två första säsongerna på Discovery också. Medan Enterprise överraskade oss positivt och var bättre än vi mindes den, var Discovery tyvärr sämre än vi mindes den när vi såg om den med ett avsnitt om dagen. Men jag ska börja med det som ändå är positivt.

Det är verkligen positivt att det är många fler kvinnor i viktiga roller än i tidigare serier, och många fler PoC. I de klassiska Star Trek-serierna var det faktiskt ett problem, en inkonsekvens i världsbygget, att Star Fleet sades vara så otroligt jämlikt, samtidigt som vita män var i majoritet överallt. Dessutom får vi äntligen ett alldeles äkta mänskligt samkönat par (snarare än bara aliens som är typ någon sorts HBTQ, men tillräckligt olika människor vad det gäller kön och/eller sex att de inte motsvarar mänskliga HBTQ-personer rakt av), och som inte heller är icke-strejta pga att de är så onda och depraverade (jag tittar på dig, mirror-universe-versionen av Kira Nerys). I säsong tre ska vi också få alldeles äkta mänskliga transpersoner, tjohoo!

Mirror-Geordiou är en kul karaktär: mestadels mustaschsnurrande skurk, men hon tuggar sina scener med sån glädje att det ändå blir njutbart att titta på. För att inte tala om att hon slåss som en riktig TV/film-kampsportare, snarare än att förlita sig på federationens klassiska "riktiga rejäla rallarsvingar som telegraferas fem sekunder i förväg"-stridsteknik.

Saru är en väldigt engagerande karaktär överlag. Hans schtick i början är ju att han är så räddhågsen av sig, och det är riktigt coolt att ha en sån karaktär som ändå behandlas med stor respekt, snarare än att vara någon sorts comic relief som man ska skratta åt. Jag gillar också det mesta av hans bakgrund när den rullas upp: hur förtryckarna på hans planet hela tiden dödat hans folk innan de faktiskt blivit fullvuxna, för att hålla dem nere.
Sen ballar det i och för sig ur totalt när det visar sig att Kelpierna ursprungligen var på väg att utrota Baulerna, innan Baulerna, på utrotningens rand, uppfann helt överlägsen teknik (Huuuur? I den situationen?), och sen slog tillbaka. Men istället för att antingen utrota Kelpierna, eller också helt enkelt slåss med dem tills Kelpierna var nere på knä och sen göra ett fredsfördrag, installerade Baulerna nuvarande situation med massa elaborerade lögner och bara... nä, den upplösningen var verkligen kass. Men i övrigt gillar jag Saru och Kelpierna. 

Paul Stamets och Hugh Culber är förresten bra karaktärer, alldeles oavsett representationsvärdet. Deras kärlek och även problemen när Hugh återvänder från de döda, och Paul desperat försöker låtsas att allt är som vanligt, känns trovärdiga.
Stamets har också ett riktigt bra arch i säsong 1, där han först är stel och småsur på jobbet, men sen får totalt förändrat humör och börjar flumma runt som om han var konstant stenad när han genmanipulerat sig själv för att kunna navigera med spor-motorn.

Sylvia Tillys quirks mjölkas lite väl hårt ibland, men överlag gillar jag henne också. Det var riktigt kul när hon skulle försöka vara badass ondskefull kapten i mirror-universat, och hennes plot där en spor-varelse kontaktade henne i hennes döda väns skepnad var kul, spännande och rörande på samma gång.

När de väver ihop Discovery med TOS-piloten The Cage gör de det riktigt bra och kul. Känns som om de där faktiskt täpper igen ett plothole som fanns i TOS, men ska återkomma om detta när vi sett klart TOS också (eller i alla fall de relevanta avsnitten). 

Det finns helt enkelt många bra bitar att peka ut. Många bra karaktärer, och de stora övergripande plotterna med mirror universe och tidsresenären den Röda Ängeln är bra och engagerande. Men det finns även tre väldigt stora problem: 

1. Discovery, framför allt första säsongen, borde inte ligga innan TOS i tidslinjen, utan långt senare: efter både DS9 och Voyager.

2. Det verkar som om hela universum och alla andra karaktärers liv kretsar kring huvudpersonen (för Discovery är inte direkt en ensemble-show, utan har verkligen en tydlig huvudperson) Michael Burnham på ett helt bisarrt vis.

3. Den blöta filten av allvar och melodrama som ligger över så stor del av serien.

Jag börjar med problemet med tidslinjen.

För det första är all teknik helt klart alldeles för avancerad för att ligga innan TOS.
Nu kan man förstås inte anpassa sig 100 % till TOS när man gör en ny Star-Trek-serie i nutid, det går inte. I TOS ser man t ex ibland datorer som spottar ur sig pappersremsor, och det måste man ju bara ignorera. I ett TOS-avsnitt syns vad som i princip är en Kindle läsplatta, men tjugofem centimeter tjock. Lite alla möjliga grejer är så väldigt daterade att man måste strunta i det när man långt senare gör en prequel.
Men om man jämför Discovery med Enterprise, kan man se att den sistnämnda serien ändå gjorde en ansträngning för att framställa tekniken som, på det stora hela, lite mer primitiv. I Star Trek Enterprise designades även rymdskeppet på ett sånt sätt att det inte framstår som helt orimligt att det kom innan TOS-Enterprise. I Discovery har de fullständigt kastat allt detta överbord. Folk pratar med varandra via realistiska, fullstora hologram, istället för att se varandra på skärmar. Rymdskeppet ser gigantiskt och superlyxigt ut jämfört med inte bara TOS-skeppen, utan också många långt senare skepp. Airiam har en fullt fungerande hjärna, trots att den mestadels är bionisk - något Julian Bashir inte lyckades framställa i DS9, när han kämpade för att rädda livet på Kiras pojkvän. I många kronologiskt senare serier ser vi folk plastikoperera sig för att låtsas vara en annan art, och sen operera tillbaka sig igen när uppdraget är över, men Voq omskapas så totalt att han framstår som människa till och med vid ett DNA-test. Och så vidare. 

Relaterat till detta är det totalt bisarrt att lägga en serie där första säsongen verkligen kretsar kring ny och revolutionerande teknik - spordriften - som en prequel till alla övriga serier (förutom Star Trek Enterprise), när denna teknik sen aldrig dyker upp igen. Jovisst, i sista avsnittet av säsong 2 försöker de lamt förklara varför man aldrig hör någonting om spordriften igen, genom att skicka Discovery in i framtiden, samtidigt som alla inblandade som blev kvar i seriens nutid låtsas som att skeppet sprängts och lovar att aldrig prata mer om saken. Men... astromykologi har ju etablerats som ett helt forskningsfält! Paul Stamets nämner att han byggt hela sin karriär på de här sporerna! (Och det måste ju vara på det viset - man uppfinner knappast en fullständigt ny typ av motor helt ur det blå, med noll koppling till tidigare vetenskap.)
För att göra en jämförelse: Anta att efter provsprängningarna av de första atombomberna, blev alla inblandade så chockade att de bestämde sig för att sopa bort alla spår av vad som skett, förstöra all forskning om atombomber och aldrig mer prata om saken. Detta vore ju svårt nog på 1900-talet, långt innan internet, långt innan folk kan ladda ner forskningsartiklar härs och tvärs i sina datorer och mobiler, när allt bara fanns på papper. Men anta att de ändå på något sätt lyckas med detta. Fortfarande så skulle det vetenskapliga ämnet kärnfysik finnas kvar. Fortfarande skulle det finnas massa forskare och studenter av kärnfysik världen över, som inte var med i konspirationen eftersom de inte hållit på med just atombomben. Fortfarande skulle folk känna till att det finns atomer. Förr eller senare skulle atombomben uppfinnas på nytt.
Discovery vill få oss att tro att hela det vetenskapliga fältet "astromykologi" och kunskapen om att rymdsporer över huvud taget existerar på något sätt suddades ut, och aldrig återupptäcktes, vare sig av människor eller någon annan vetenskapligt avancerad art.
Det här skulle inte vara ett problem om Discovery hade förlagts senare i tidslinjen, men som det är nu, så är det verkligen asbisarrt.

Sen har vi Klingonerna. Även om vi bara ignorerar vad kraftigt deras design förändrats (något de försöker backa lite på i säsong 2, genom att låta dem ha hår igen), så är deras kultur så jäkla galen. I första säsongen är de verkligen helt bananas. Plötsligt är de kannibaler (eller ja, kanske inte i rent teknisk bemärkelse, men om en humanoid äter en annan humanoid som de kan prata och interagera med precis som de pratar och interagerar med individer inom arten, så...), som äter sina fiender när de dödat dem. De har ett skepp täckt av döda kroppar. Det sägs explicit att när de väl "smakat blod" så bara krigar de på och är omöjliga att prata med. Man skulle kunna tro att manusförfattarna först grävt ner sig i europeiska 1800-talsförfattares mest rasistiska fantasier om "primitiva vildar" och sen gjort en high-tech-version av dessa, när de skapade sin version av Klingonerna.
Dessutom är Klingonerna rädda för att Federationen ska komma och... assimilera in dem i Federations-kulturen? Varför? Jag säger inte att den här typen av xenofobi måste ha rationella skäl bakom sig, men den behöver ha skäl, om än dåliga sådana. I Discovery verkar denna oro komma helt ur det blå: Klingonerna hade ytterst lite kontakt med Federationen i Star Trek Enterprise, och sen dess, får vi veta genom dialog i Discovery, har de mestadels varit för sig själva.
De här hysteriska, kannibalistiska och kultur-xenofoba Klingonerna hade dock kunnat fungera om de varit en extremistisk utbrytar-fraktion i en tidsperiod efter DS9 och Voyager. Vid den tiden har ju Klingonernas kejsardöme haft massa samarbete med Federationen, och många Klingoner verkar ha influerats kulturellt av människor och andra arter. Man kan tänka sig en våldsam motreaktion av Klingoner som vill återgå till "traditionella Klingonska värderingar" och "den gamla goda tiden", men (som ofta är fallet i såna här situationer) har en väldigt extrem och vinklad uppfattning om hur det egentligen såg ut i deras kultur "på den gamla goda tiden".

Nu till nästa stora problem: Michael Burnham.

Idén med en människa som uppfostrats på planeten Vulcan av Vulcaner, och alla kulturkrockar och problem det för med sig, är i och för sig bra. Jag läste också en svart kvinnlig bloggare som tyckte att Burnham var så bra representation, bland annat för att svarta kvinnor som försöker lyckas inom något traditionellt "vitt" område får en enorm press på sig att lägga band på sina känslor. Det ligger så nära till hands för folk runtomkring att anklaga dem för att vara aggressiva, hysteriska, jobbiga osv; Burnham, som uppfostrats till att ha ett Vulcanskt pokerfejs hela tiden, skulle därför vara väldigt lätt att identifiera sig med. Det är en sån där representations-aspekt som man lätt missar när man inte hör till gruppen själv, och jag tyckte det var intressant.
Till sist är hennes relation till mirror-Geordiou verkligt intressant: Hon inser intellektuellt att mirror-Geirdiou är ond, och inte alls samma person som hennes älskade kapten Geordiou från prime universe, men hon kan ändå inte låta bli att bry sig om henne.
Så Burnham hade potential som karaktär. Tyvärr är det ett gigantiskt problem att hon inte bara är TV-seriens huvudperson, utan verkar vara den viktigaste personen i hela universum och i alla karaktärers liv, även från dessa andra karaktärers egen synvinkel. 

Det här är ett problem redan från start, där det ska föreställa att hon på något vis sätter igång hela kriget med Klingonerna. Händelseförloppet går såhär:
Burnham är förste-officer på skeppet Shenzhou och får i uppdrag att flyga iväg och kolla en mystisk grej i rymden (inom Federationens område) - bara flyga förbi och kolla, inte stanna. Burnham bryter sin order och landar på föremålet. Helt oväntat var det ett Klingonföremål med en Klingon på, som Burnham råkar döda mer eller mindre av misstag.
Klingonerna blir arga och hotar Shenzhou.
Burnham pratar med sin Vulcanska fosterfar Sarek, som berättar följande: När Vulcanerna först stötte på Klingonerna blev deras skepp nerskjutet. När de senare stötte på Klingonskepp sköt de först. Klingonerna tyckte då Vulcanerna var tuffa nog att prata med, och diplomatiska relationer inleddes.
Burnham drar då slutsatsen att Shenzhou, som nu står inför en totalt överlägsen Klingonflotta som aktivt hotar dem, kan undvika krig genom att skjuta först. (Trots att det Sarek berättade rimligtvis måste ha handlat om Vulcanskepp som stött på mer enstaka Klingonskepp, som de helt enkelt kunde bomba ner.) Hennes tanke verkar vara att Klingonerna, om bara Shenzhou skjuter först, inte kommer att skjuta tillbaka, utan istället säga typ "ojoj vilka tuffa små rackare ni var! Er bråkar man minsann inte med! Låt oss prata om saken istället". Trots att detta vore out of character redan för normala Klingoner, för att inte tala om Discoverys mycket mer aggressiva och hysteriska variant! Burnham, som ska föreställa smart och kompetent, framstår tyvärr som ett riktigt pucko här.
Eftersom kapten Geordiou förstås inte går med på att skjuta först, så försöker Burnham göra myteri, men det leder absolut ingen vart. Geordiou kontaktar Klingonerna och försöker prata med dem precis som hon tänkt från början, men de vill inte lyssna, och kriget startar. 

På sätt och vis så var det ju Burnhams handling (landa på artefakten hon var beordrad att bara flyga förbi) som drog igång kriget. Samtidigt gör folk såna här små orderbrott hela tiden i Star Trek, och det var helt omöjligt för henne att förutse konsekvenserna. Förresten verkar det troligt att någon annan skulle råkat snubbla över denna artefakt och provocerat Klingonerna till anfall om inte Burnham hade gjort det - den var ju inne på Federationens område. Det vore alltså överdrivet att verkligen klandra Burnham för kriget på grund av detta.
Men här kommer det riktigt konstiga: Andra karaktärer i Discovery pratar som om Burnhams myteriförsök startade kriget. Trots att detta slogs ned, och inte ledde till några som helst konsekvenser! Det är så sjukt konstigt, och är det första stora exemplet på att karaktärerna i serien pratar som om Burnham vore viktigast i universum och allting cirkulerar kring henne, även när handlingen och det vi faktiskt ser på TV-skärmen inte stödjer detta.

Andra exempel: Saru tror att han är på väg att dö, och Burnham blir ledsen. Saru börjar tycka jättesynd om Burnham, eftersom hon redan har förlorat sina föräldrar och nu kommer hon att bli så ledsen över att förlora honom också. Som om han tycker hennes känslor är viktigare än att han faktiskt är döende själv. Eller senare, när Sarus folk äntligen befriats från ett flera tusen år långt brutalt förtryck, och han har blivit fullvuxen som första Kelpie på evigheter eftersom deras förtryckare ständigt dödat dem unga, och han säger att hela poängen med detta kanske var att han skulle bli en bättre officer för Burnham. Det har varit en helt gigantisk social omvälvning på hans planet, hans eget folk har befriats från flera milleniers förtryck, han har vuxit upp och fått en helt ny personlighet, men det viktigaste? Hur allt detta påverkar Michael Burnham.
Jag och maken reagerade inte på samma sätt när vi såg serien för första gången, med ett avsnitt i veckan - vi kanske tänkte att enstaka repliker verkade knäppa bara. Men när man ser ett avsnitt om dagen ser man verkligen det här bisarra mönstret!
Eller ta Airiams dödsscen, när hon fått datavirus och ska skjutas ut i rymden. Airiam försöker först mörda Nhan genom att slita loss hennes andningsapparat. Burnham ignorerar fullständigt Nhan där hon krälar runt på golvet utan att få luft; all uppmärksamhet ägnas åt Airiam. Det är möjligt att det var helt rätt prioritering i det läget. Det är möjligt att även Nhan kom fram till det senare, efter att hon till slut lyckats rädda sig själv genom att få andningsapparaten att funka igen. Men när allt lugnat ner sig, så går Nhan fram till Burnham och börjar hylla henne för att hon hanterade situationen så bra... WTF? Om man legat och krälat på golvet, på väg att kvävas, samtidigt som man blir fullständigt bortprioriterad till förmån för viktigare uppgifter av den andra personen i rummet, hur troligt är det då att man är så storsint att man verkligen hyllar den andra sen?
Utöver dessa helbisarra "hela universum kretsar kring Burnham"-repliker från andra karaktärer är det också väldigt återkommande att folk står och säger att Burnham är så kompetent, så intelligent, så osjälvisk, osv (återigen, det blev inte tydligt för oss hur mycket folk gör detta förrän vi såg ett avsnitt om dagen...) tills man bara "show don't tell, tack!". 

När Spock dyker upp i säsong 2 händer dock något intressant. Han har ett par repliker om hur Burnham var fullständigt ansvarig för både sina föräldrars död och klingonkriget som låter klart ironiska... Han bara "jo, visst, du är ju ansvarig för allt dåligt någonsin, just det". Ny headcanon: Efter att ha (grundlöst) klandrat sig själv för sina föräldrars död, och aldrig kommit över traumat, har Burnham drabbats av vissa psykiska problem, och blivit något av en opålitlig berättare i TV-serien. Händelserna vi ser har i princip hänt, men Burnham gör ofta väldigt vinklade tolkningar: tar på sig skulden för hemska händelser fast det egentligen inte var hennes fel, men slår också över åt andra hållet och tar cred för grejer hon inte borde. Hon ställdes verkligen inför krigsrätt för sitt myteriförsök, det var ju ett brott oavsett kopplingen till Klingonkriget, och folk var verkligen upprörda över att en Starfleet-officer attackerat sin egen kapten för att hon så gärna ville skjuta först på en Klingonflotta, men att hon skulle ha klandrats för själva kriget var bara något Burnham fått för sig. 

Till sist är det för mycket melodrama i serien: För mycket gravallvar som ligger som en jobbig blöt filt över stora delar av serien.
Det kanske låter konstigt att jag skulle klaga på en sån sak, när jag gillade tyska sci-fi-serien Dark så mycket, och den är ju känd för konstant gravallvar och noll humor. Discovery har ju ändå en del mer lättsamma avsnitt (t ex tidsloopavsnittet med Harry Mudd i säsong 1, riktigt kul och bra!), och en del humor här och var i de tyngre avsnitten. Så varför har jag problem med allt allvar och mörker i Discovery, men inte i en serie som Dark? Jag känner att jag är för dålig på medieanalys för att verkligen kunna spika var felet ligger, men... Jag kan i alla fall försöka räkna upp några orsaker som jag tror ligger bakom mitt intryck att Discovery är jobbigt gravallvarlig:
Det känns som om de mjölkar många ögonblick och liksom drar ut på dem onödigt länge. Kameran hänger läääänge på Burnhams ansikte när hon gör ett lidande ansiktsuttryck.
De lägger in en lidande voice-over från Burnham i situationer där jag tycker det hade funkat bättre att inte ha det, för det framgår så tydligt att hon lider och har det jobbigt ändå. Med voice-overn på känns det överdrivet, som tårta på tårta.
Manusförfattarna utsätter Burnham för onödigt jobbiga grejer, liksom bara därför att hon ska ha det så svårt som möjligt. Att alla beskyller henne för kriget med klingonerna trots att hennes myteriförsök inte hade med saken att göra är ett exempel. Ett annat är fällan de gillrar för den Röda Ängeln. Det finns stora logiska problem med deras plan, men det kan jag rulla med, tidsresandet är jämt så ologiskt i Star Trek ändå. Men om vi köper premissen att Burnham måste hamna nära döden för att Röda Ängeln ska tvingas dyka upp och rädda henne, så kunde de ju ändå ha gillrat fällan i ett rum på rymdskeppet, stängt in Burnham där och så börjat tömma rummet på syre. I hyfsat snabb takt, Ängeln är ju en tidsresenär, kan inte finnas någon anledning att dra ut på det så länge som möjligt. Istället binder de fast Burnham i en tortyrstol och låter henne sitta på en planet som inte bara är syrelös, den är också full med giftiga gaser som fräter sönder henne! Och så riktigt gottar sig manuset i hur mycket hon ska plågas... Jag menar, karaktärerna gottar sig inte in-universe, de är bara fulla med medlidande, men själva narrativet verkar ha en bisarrt sadistisk inställning till att plåga Burnham.
Det är dock inte bara Burnham som drabbas av "göra allting så jobbigt som möjligt"-fenomenet... Det händer även andra karaktärer. Amiral Cornwell till exempel. En fotontorped har fastnat i skeppet! När den sprängs kommer alla att dö! Åh nej! Eller vänta, det går att rädda det mesta av skeppet om vi bara stänger den här dörren; vilken oväntat enkel lösning på det som nyss verkade vara ett gigantiskt problem. Men: Dörren har bara handtag på ena sidan! Jaha, Cornwell får stanna på insidan, dra i handtaget och bli sprängd i luften. Om hon bara hade levt i ett universum där allting inte var så jobbigt som möjligt hela tiden... då hade det kanske funnits ett handtag på andra sidan av dörren också, och hon kunde ha överlevt.

Så på grund av dessa problem är jag inte särskilt förtjust i Star Trek Discovery såhär långt. Vi får väl se vad säsong tre för med sig... Men nu fortsätter vi vårt kronologiska Star-Trek-kollande med TOS.

Star Trek Enterprise

 Jag och maken kollar igenom all Star Trek som hittills gjorts i in-universe kronologisk ordning. Nu är vi klara med Star Trek Enterprise och har börjat med Star Trek Discovery. 

Hot take: Enterprise är underskattat!

Det är känt som den sämsta Star-Trek-serien, och vi hade alltså inga höga förväntningar när vi började kolla. Vi har förstås sett serien förut, men vårt minne hade möjligtvis grumlats av att den har den här stämpeln som "sämsta Star Trek". Och visst, det är en serie med diverse svagheter och problem, och den har några riktiga stinker-episoder. Så låt oss få det dåliga ur vägen först. Vi börjar med stinker-episoderna.

Säsong 1 episod 5 Unexpected. Trip blir gravid med en alien som han iofs hade en flirt med, men graviditeten uppstod bara för att de var på ett holodeck och höll handen bland kristaller. Trip hade förstås inte den blekaste aning om att detta kunde leda till graviditet, och alien-tjejen bara "ojdå, jag trodde det var lugnt eftersom vi var olika arter". Alltså, hon var fullt medveten om att graviditet kan bli resultatet om man håller handen bland kristaller, men brydde sig inte om att säga något, för hon tänkte att "det var lugnt". Värsta övergreppet på Trip, men alla behandlar det som ett skämt. Abort verkar inte heller finnas på kartan, utan alla tar för givet att han måste fortsätta graviditeten tills de får kontakt med aliensarna igen och kan överföra fostret till en surrogatpappa. Vad i helvete liksom. Tyvärr återkommer bristande respekt för Trips kroppsliga integritet, om än i mildare form, i ett senare avsnitt när en av Doktor Phlox fruar sextrakasserar honom och det hela behandlas som ett skämt.

Säsong 1 episod 13 Dear Doctor. Skeppet stöter på en planet med två humanoida arter. Menkerna är förtryckta, men på ett ganska "snällt" och patroniserande snarare än aggressivt sätt, av Valakierna. Valakierna lider av en genetisk sjukdom som leder till större och större problem, samtidigt som Menkerna gradvis blir mer begåvade än tidigare. Phlox kommer fram till att det är Evolutionen som har bestämt att Valakierna ska dö ut och ersättas med Menkerna. Han skulle iofs kunna bota Valakierna från deras sjukdom, men han vill inte lägga sig i den heliga Evolutionens planer. Jag skriver Evolutionen med stor bokstav eftersom den behandlas som någon sorts gudom med avsikter, avsikter som vanliga dödliga inte ska lägga sig i, och ja, det är verkligen extremt korkat.
Jag har förresten rätt nyligen läst "Herrarna satte oss hit" av Elin Anna Labba, om tvångsförflyttningarna av samer i Sverige och Norge under första halvan av 1900-talet (rekommenderas starkt förresten), och lärde mig där att många högt uppsatta norrmän hade liknande evolutionära idéer. De trodde att "problemet" med samerna skulle försvinna av sig självt så småningom för att Evolutionen hade bestämt att de var omoderna och skulle dö ut, och så blev de chockade när samerna tvärtom ökade i antal. Nu var det ju i och för sig de förtryckta som skulle ta över och förtryckarna som skulle rensas bort av Evolutionen i "Dear Doctor", men ändå, lämnar verkligen ingen bra smak i munnen.

Säsong 2 Episod 22 Cogenitor, där de försökte framföra ett budskap om vikten av respekt för andra kulturer, men budskapet de faktiskt framförde var tyvärr att vi måste respektera slaveri ifall det är en del av någons kultur, och inte låta några slav-flyktingar få asyl, eftersom det vore att lägga sig i (detta går fullständigt på tvärs mot Star Fleets normala etik, för den delen). I besättningen ingår Travis Mayweather, en svart man från USA (iofs framtida utopi-USA, men rimligtvis känner han till ett och annat om landets historia). Vi bara vad i helvete tycker han om detta? Frågetecknen minskas inte direkt av att jag nu ser på Wikipedia att avsnittet regisserades av LeVar Burton! 

Säsong 4, episod 17, Bound. Jag tror att manusförfattarna tänkte göra en kul subversion av det gamla super-sexistiska ToS-konceptet med Orionska slavflickor, genom att avslöja att tjejerna egentligen var spioner med mind control powers, men låtsades vara sexslavar som täckmantel... Men istället blev det bara ett stort magplask ner i den trötta sexistiska tropen om till synes förtryckta kvinnor som dock har den egentliga makten eftersom de kan manipulera män med sex.

Den allra sista episoden av serien var också kass och trist. Ramhandlingen med Riker och Troi från TNG var bara bisarr, man sitter hela tiden och frågar sig hur mycket som ska ha hänt på riktigt in-universe och hur mycket som holodecket har skapat (en hel del, typ en intim konversation mellan Trip och T'Pol, kan knappast finnas registrerat i någon databas), och så får Trip dö en totalt onödig död precis på slutet. WTF liksom.

Övriga problem: All töntig fan service i seriens början. Man ser liksom att manusförfattarna "tänkt till" lite och försökt skapa någon sorts jämlikhet genom att fan-servica med manliga skådisar också, främst Trip (i ett avsnitt bara råkar denna vältränade karaktär vara utan kläder när det blir kris och måste lösa alla problem i bara underkläderna - såna grejer), men... det blir ju inte mindre töntigt för det.
Förmodligen var det många tittare som störde sig på alla krystat utdragna närbilder av halvnakna kroppar som smörjs in med desinfektionsgelé (varför kunde de inte bara duschas med något medel? Borde ju ha varit mer effektivt), eftersom den biten försvinner lite längre in i serien. 

Kaptenen själv, Jonathan Archer, är också jobbigt anti-vulcansk och småaktig i början. Han har så himla svårt för vulcans hela tiden, och håller på och hackar på T'Pol, sin anställda. Samtidigt är hans skäl för vulcan-hatet så löjligt: Han är skitarg för att vulcans inte gett människorna massa tech, ffa warpmotorer, som de förstnämnda ansåg att de sistnämnda inte var redo att hantera än. Archer verkar betrakta detta som extremt allvarligt förtryck, men kom igen... att inte ge en annan planet/nation massa tech är knappast det värsta som en grupp någonsin gjort mot någon annan.
Liksom, om vulcans hade tjuvhållit på ett fantastiskt cancer-botemedel, och Archers pappa hade dött i cancer helt i onödan, då hade man kunnat förstå hans attityd, men nu är han bara sur för att människor inte kunde göra långfärder i rymden tidigare.
Lyckligtvis blir han bättre under seriens gång.

Något som jag har ett lite blandat intryck av är romansen mellan Trip och T'Pol. Jag gillar dem som ett par, jag gillar romansen i grunden. De har faktiskt personkemi och verkar seriöst gilla varandra, även fast de också har lite kulturkrockar och konflikter, framför allt i början. Det är inte en av de där asjobbiga TV-romanserna där personerna nästan verkar hata varandra, men det är meningen att vi tittare ska tolka alla gräl som "sexuell spänning" och heja på dem trots att de bara gör varandra miserabla 90 % av tiden.
Inledningen på romansen är dock onödigt creepy. Doktor Phlox, som annars ofta framstår som rätt sympatisk (förutom det faktum att han plågar sina stackars djur i minimala, trånga små burar...), håller på med massa skum och oetisk manipulation för att få T'Pol och Trip att massera varandra med en speciell Vulcansk massage-teknik eftersom han tror det vore bra för dem. Det hade varit så enkelt att fixa detta: Låt Phlox säga till dem rakt ut att det vore bra för deras respektive hälsa om de masserade varandra. Inga tricks och manipulationer, rakt ut bara. Båda kan tycka att det är lite genant och vara tveksamma först, men bestämmer sig ändå för att börja, och när de väl är igång med sina massage-sessioner så blir det efter ett tag både romantiskt och erotiskt. Klart! I princip samma plot, men utan creepy oetiskt beteende från doktorn.
Sen tycker jag verkligen att de borde fått gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar efter att T'Pol till slut fått skilja sig från Koss. Det var så otillfredsställande att romansen inte fick något ordentligt slut. Den rann inte ut i sanden och försvann helt och hållet heller, den liksom bara... halv-rann ut i sanden, men utan att försvinna helt. Väldigt otillfredsställande, bara.

Saker jag verkligen gillade:

Redan i Säsong 1 episod 4 dyker ett ganska återkommande tema upp (allvarligt, vi insåg inte hur återkommande detta var första gången vi såg serien, men det blev tydligt under sommaren när vi såg ett avsnitt om dagen): Människorna drabbas av någonting som gör dem helt koko, och bara T'Pol är immun.
Den här gången är hon med i ett away-team på en främmande planet där alla andas in någon sorts psykotropiska sporer (många problem i Star Trek skulle förstås kunna undvikas om folk var mer benägna att helt enkelt ha rymddräkt på sig), börjar hallucinera, blir paranoida, och tror att T'Pol konspirerar med mystiska fiender när hon försöker lugna ner dem. Men det är en riktigt spännande episod där man verkligen känner med stackars T'Pol som måste tassa fram på äggskal för att hindra att resten av teamet råkar illa ut, eller får för sig att skjuta ihjäl henne i sitt drogade tillstånd.
Längre fram i serien började vi säga högt vad vi antog att T'Pol tänkte, bl a "not this shit again!" när människorna återigen blir drogade, galna av något virus eller dylikt, och hon måste försöka hantera dem. Men som sagt, såna stories funkar i regel bra.

Vi skojade också mycket om att Hoshi Santo egentligen är Cypher ur X-men, för hennes förmåga att lära sig totalt främmande språk på nolltid framstod verkligen som en superkraft (en jävel på att knäcka koder var hon också). Hon har inte lika mycket screentime som Archer, T'Pol eller Trip, men när det faktiskt blir ett Hoshi-centrerat avsnitt är det ofta bra.
Säsong 2 episod 10 Vanishing Point är en rätt klassisk historia som liknar flera andra Star-Trek-avsnitt ur andra serier - Hoshi upplever att besättningen tror hon dog i en transportör-olycka, när hon i själva verket bara har blivit insubstantiell och osynlig, ett sorts "spöke". Men det är verkligt bra och spännande ändå!
Säsong 3 episod 6 Exile är också en väldigt bra Hoshi-historia, med vibbar från både Skönheten och Odjuret och Blåskägg.

Säsong 3 episod 16 Doctors Orders är mitt absoluta favoritavsnitt: Phlox har varit tvungen att söva ner alla människor på skeppet under en period av medicinska skäl. Med bara T'Pol som sällskap på hela skeppet blir han gradvis mer ångestfylld och paranoid. Avsnittet har ett twist-slut, som förvånade mig första gången jag såg det... Andra gången, när jag redan visste twisten, var avsnittet minst lika bra, eftersom jag såg så tydligt hur allt hängde ihop.

I sista säsongen, alltså säsong 4, tycker jag det var riktigt kul hur de lät två avsnitt utspela sig helt och hållet på Mirror-Universe-Enterprise. Framför allt var det kul att de så fullt ut omfamnade TOS och diverse töntiga grejer... Mirror-T'Pol och Mirror-Hoshi har skitfåniga uniformer som visar magen, Mirror-Soval har bockskägg, och de lyckas få tag i ett alldeles äkta TOS-skepp som dyker upp genom en dimensions-och-tids-lucka! Med färgglad technicolor-inredning och allting!

Jag hör också till dem som är helt okej med avsnitten som faktiskt förklarar varför TOS-klingons ser ut som människor. Många trekkies tycker att det bara borde lämnats som ett mysterium (in-universe alltså, finns ju uppenbara förklaringar i termer av budget, rekvisita m m), men jag tycker de förklarande Enterprise-avsnitten funkar bra.

Sulibanerna var rätt bra fiender i början av serien. Det var också bra att vi fick se att det är någon sorts genetik-fixerad elit som var Star Fleets egentliga motståndare, medan "vanligt folk" inom arten inte hade med konflikten att göra, och i vissa fall var svårt förtryckta själva i diaspora på andra folks planeter. 

Xindierna var ju idioter som testade sin prototyp på Jorden, samma planet de senare skulle förstöra med det färdiga vapnet, istället för att testa det någon annanstans så de längre fram kunde ta Jorden med överraskning. Det är också helt bisarrt att de fem intelligenta arterna skulle vara nära släkt med varandra, trots att de är helt olika typer av djur. (Dock är ju all biologi i Star Trek helt koko.) Men det fanns också mycket jag gillade med dem. Det var kul att det var fem arter i koalition som hade ett spänt förhållande till varandra, the aquatics och deras undervattensvärld var häftiga, och det kom intressanta avslöjanden längre fram om makterna bakom Xindisarna.

Jag gillade faktiskt också att Vulcan var rätt fördomsfullt och korrumperat. Det finns annars en tendens i Star Trek att framställa andra planeter än Jorden som om allt liksom står still, som om det bara är Jorden där olika kulturer avlöst varandra genom historiens gång och sådär. Här får vi se att Vulcan på Enterprise-tiden på många sätt skilde sig, och på många sätt var ett värre ställe, än Vulcan i de senare serierna. Dock borde de flesta Vulcan-skådisar ha tonat ner sina känslouttryck lite; ofta framstår de som alldeles för öppet känslosamma. Men i grunden gillar jag hur Vulcan framställs, med alla dess problem.

Och T'Pol är en skitbra karaktär! Ja, det är töntigt och omotiverat fan-servicy att hon går runt i kroppsstrumpa hela tiden. Men hon är ändå bra. Jag gillar att hon på många sätt är så strulig; det bidrar ytterligare till att komma bort från Vulcan som en planet-of-hats.
Hon är tuff och har allt under kontroll när resten av besättningen andas in psykotropiska sporer eller något annat skit, men i andra sammanhang vet hon inte alls vad hon håller på med, fast hon låtsas. Värst är givetvis när hon börjar knarka, vilket bland annat leder till problem när skeppet blivit skadat och den avdelning där hon gömde sin stash öppnats upp för rymdens vakuum, så hon måste i hemlighet dra på sig rymddräkt och ta sig in dit för nästa fix. Vid ett tillfälle måste hon också leda Enterprise i strid samtidigt som hon sitter och svettas i värsta abstinensen. Det är ju inte så bra förstås, men jag gillar både hur Vulcans faktiskt kan ha rätt olika personlighet, inklusive en strulig sådan, dels att T'Pol ändå hela tiden framställs med sympati och som en hjälte, oavsett hur mycket hon ställer till det för sig.
Apropå T'Pol måste jag ju också nämna plotten där hon får typ telepati-HIV. Jag är generellt inte så förtjust i såna här övertydliga allegorier, men jag måste åtminstone ge manusförfattarna cred för att de ändå, så att säga, gör allt rätt. Till exempel hur T'Pol vägrar att ställa upp på någon uppdelning i "goda, tragiska HIV-positiva" och "dåliga HIV-positiva som får skylla sig själva" och köpa sig ökad acceptans genom att kasta andra drabbade under bussen. Go T'Pol!
Hon blir så småningom helad, förresten, men... hon drabbas i säsong 1 episod 17, det kommer fram att hon är sjuk i Säsong 2 episod 14, och sen får hon klara sig med bromsmediciner (som ursprungligen är skitsvåra att få tag i pga allt stigma runt sjukdomen, och attityden att drabbade får skylla sig själva) tills säsong 4 episod 9.

Över huvud taget så kände jag och maken att vi gärna kollat några fler säsonger med det här gänget när Enterprise tog slut.

Hela designen förtjänar förresten en shout-out. Rymdskeppet i Star Trek Enterprise ser förstås inte lika färgglatt eller öht sextiotals-cheesy ut som rymdskeppet i TOS, men... Det syns så tydligt att ansvariga för designen ändå tänkt till, och försökt skapa någonting som skulle kunna existera i samma tidslinje som ToS, och komma tidigare.
Där har vi verkligen en skarp kontrast mot Discovery, som vi nu hunnit se tre avsnitt av. USS Discovery är så tydligt hundra gånger mer avancerat och modernt än ToS-Enterprise... de har t o m holografiska skärmar och hologram överallt, en teknologi som de tydligen glömde bort och begravde strax innan TOS utspelar sig.

Så småningom, när vi kollat igenom all Discovery som hittills sänts, så kommer en samlad recension av den serien också!

Funderingar om mentala manipulationer

Jag var nyss i en diskussion om mind control med fantasy-sci-fi-fans som pratade om hur mycket de avskydde twisten "ok hen kanske mördade den här personen, men... det var mind control!". Och visst, det är en trope som kan användas på ett slappt och trist sätt. Men det kan också göras bra. Själv gillar jag att vada runt i någon sorts gråzon av "var det verkligen jag? Var jag verkligen ansvarig för det jag gjorde?" utan att få något facit serverat (mycket möjligt att detta är en yrkesskada ;-) ). Här kommer tre exempel: En utan spoiler, två med.

1. Spoilerfritt exempel ur Falsksken, som jag nyss gjorde en recension av: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/falsksken-av-sara-engstrom.html . De farliga folklore-varelserna, "rådarna", har kraften att påverka folks känslor och tankar, men det är ganska subtilt.
En av karaktärerna i boken är en hårdför konsekventialist; hen anser att man måste vara beredd på att utföra prima facie hemska handlingar om det är vad som krävs för att rädda en hel stad, eller i förlängningen till och med hela mänskligheten. Längre fram i boken börjar hen dock ifrågasätta sina egna strategier. Inte konsekventialismen som sådan, men hur pass välgrundade hens uppfattningar om vilka handlingar som leder till vilka konsekvenser egentligen har varit. Kanske har hen hela tiden gått rådarnas ärenden, och gjort saker som gynnat dem?
Det intressanta är att karaktären ifråga inte kan peka på någon speciell handling eller övervägande som var tydligt okaraktäristiskt för hen, eller ovanligt irrationellt... Det finns ingenting som bevisar att hen skulle ha varit kontrollerad, men heller ingenting som bevisar att hen hela tiden varit autonom; hen sitter fast i den obehagliga osäkerheten.

2. Spoilande exempel ur Chasm City, av Alistair Reynolds: Huvudpersonen Tanner Mirabel är f d säkerhetschef åt en mäktig vapenhandlare. Under bokens gång lär han sig också mer och mer om en tidigare folkmördare, som nu tros vara död. Så småningom kommer det dock fram att a) denna folkmördare dog faktiskt inte: han skaffade sig en ny identitet, som nyss nämnda vapenhandlare. b) Den stora chocken: Huvudpersonen är han.
Folkmördaren-turned-vapenhandlare mixtrade tillfälligt med sin egen hjärna och gav sig själv falska minnen, så att han trodde sig vara sin (i själva verket dödade) säkerhetschef. De falska minnena var menade som en tillfällig grej, för att komma igenom diverse säkerhetskontroller. Om allt hade gått som det skulle, så skulle hans hjärna och psyke så att säga studsat tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd automatiskt efter en väldigt kort tid. Men saker och ting gick fel, och han "fastnade" i sin nya identitet.
När "Tanner" till slut inser sanningen är han seriöst osäker på om detta innebär att han är en folkmördare, eller om han faktiskt kan sägas vara en helt ny person nu.

3. Spoilande exempel från en skitgammal Justice League of America-serie från 90-talet, när Grant Morrison skrev manus. JLA tar in "Tomorrow Woman" som ny medlem. Hon verkar vara en både snäll och kraftfull superhjältinna; i själva verket är hon en avancerad robot skapad av superskurkarna Professor Ivo och Professor Morrow för att skada de riktiga superhjältarna. Tomorrow Woman kommer dock på att något är fel, och offrar sitt eget liv istället, för att rädda resten av JLA.
Såhär långt i historien ser det ut som ett klassiskt fall av "robot bryter sig fri från sin egen programmering".
Senare avslöjas det dock att Ivo och Morrow hade olika målsättningar. Morrow var i själva verket inte så jätteintresserade av att attackera superhjältarna i JLA (och Ivo blir pissförbannad när han upptäcker detta, eftersom han trodde att de var helt på samma sida i detta). Morrow var snarare intresserad av att utveckla så bra A.I. som möjligt; alltså, han tyckte arbetet var spännande för dess egen skull.
Morrow trodde hela tiden att Tomorrow Woman, på grund av sina avancerade generella mentala förmågor kombinerat med praktisk erfarenhet av superhjältande, skulle börja ifrågasätta sina egna impulser och utveckla en stark moral, trots att inga moraliska principer så att säga direkt stoppats in i hennes program. När hon väl gör detta, så ser han det hela som en fantastisk framgång för sitt eget A.I.-arbete, snarare än som ett skapelsens uppror mot sin skapare.
Trots att JLA får reda på allt detta, så ser de henne dock som en person som dog en hjältedöd, och ger henne en praktfull begravning.

Tre exempel på mentala manipulationer där det faktiskt blir intressant.

Falsksken av Sara Engström

Falsksken är en postapokalyptisk historia. Det som får boken att stå ut från mängden är orsaken: "Rådarna", typ magiska varelser från skandinavisk folklore, attackerade den mänskliga civilisationen ett hundratal år innan boken tar sin början. Det finns fortfarande städer spridda över Sverige där folk hankar sig fram, men livet är väldigt hårt... exakt hur hårt blir tydligare längre in i boken. (Vad som hänt med resten av världen får vi inte veta, men jag tycker det verkar mest sannolikt att något liknande hänt överallt. Finns det folklore-varelser i Sverige borde det väl finnas på andra ställen också; de inspirerade säkert varandra till att attackera mänskligheten överallt.)

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag sjukt entusiastisk pga att den påminde mig om en märklig period i min ungdom då jag a) var med i ett, tja, band (fast ordet "band" gör det inte riktigt rättvisa) och vi b) genomgick en period av intensiv folklore-fascination, pådrivet av vår ledare Stefan Pedersen. Jag tänkte direkt att scenariot i boken lät som någonting ur en av Stefans gamla låttexter. Så levde boken upp till förväntningarna?

I början var mitt intryck lite blandat.
Jag gillade direkt världsbygget; både originellt och genomtänkt. Ytterligare en grej som talar till mig personligen (qua akademiker, alltså) var att samhället styrs av vetenskapsråd, eftersom folk hela tiden ser till vetenskapsmännen som sina räddare. Vetenskapen ska ge dem bättre grödor så de slipper svälta (trots att de har så liten plats att odla på numera), vetenskapen ska någon gång lyckas lösa kommunikationsproblemen som de dras med sedan rådarna på något vis sabbade både internet och mobilnät, vetenskapen ska fixa både det ena och det andra. Parallellt har kyrkan och religionen fått en viktig ställning, men de stora förhoppningarna vilar hos vetenskapsmännen. Efter folklore-apokalypsen finns dock bara en enda vetenskaplig tidskrift för samtliga ämnen i Sverige (som tappat kontakten med resten av världen), helt enkelt kallad Publikationen. Politiska poster fördelas i enlighet med antalet citeringar en professor har (fast givetvis är detta lätt att trixa med för de som redan sitter på toppen), och alla slåss om de bästa doktoranderna.
Dialogerna kändes dock bitvis knöliga och utan flyt i början, framför allt så fort någon hade en längre replik. Jag vet faktiskt inte om detta problem försvann längre in eller om jag bara slutade lägga märke till det, för när jag kommit en bit in i historien blev det helt enkelt sjukt spännande och jag bara sträckläste. (Uppdatering: Skrev lite mer om just rådarnas subtila mind-control-kapacitet i ytterligare ett inlägg: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/funderingar-om-mentala-manipulationer.html )

Till sist måste jag säga att det är skönt uppfriskande med seriöst läskiga och farliga folklore-varelser. Jag kan i och för sig njuta av berättelser som TV-serien Carnival Road jag också, där magiska varelser får vara stand-ins för förtryckta minoriteter i verkligheten, men... i slutändan föredrar jag nog ändå övernaturliga varelser som får vara farliga (minoriteters problem kan ju dessutom skildras utan att gå omvägen över magiska sagofigurer som allegori).

Assassin's apprentice, av Robin Hobb

Det här är första boken i Robin Hobbs Farseer trilogi. Än så länge har jag bara läst den första boken.
På sätt och vis är det rätt klassisk fantasy: miljön är "typ europeisk medeltid", och det finns magi.

I likhet med Brandon Sandersons Mistborn-böcker är dock magin väldigt begränsad, med fantasy-mått mätt. Den inskränker sig (i alla fall vad vi sett hittills) till en sorts telepati med djur, och en annan sort med människor. Människotelepati är en högt värderad talang, medan djurtelepati ses som farligt. Det sistnämnda kan förstöra ens psyke, få en att bli galet brutal och våldsam på ett sätt som varken är djuriskt eller mänskligt. (Såhär långt i berättelsen är jag inte klar över om detta är fakta in-universe, eller mer av en myt.) Telepatin kräver också stor ansträngning och koncentration; man kan bli sjuk och till och med dö om man gör det alltför mycket.

En stor fördel med låta magin vara väldigt begränsad, i alla fall när huvudpersonen själv kan magi, är att spänningen ökar. Man vet att huvudpersonen inte bara kan trolla sig ur alla problem han hamnar i. Och Fitz, huvudpersonen i Assassin's Apprentice, har en hel del trubbel. Han är oäkta son till rikets prins, får av olika anledningar bo på slottet och tränas till att bli diplomat och lönnmördare, men han har många fiender. Till skillnad från mycket annan fantasy av mer klassiskt typ-europeisk-medeltid-snitt så är boken skriven i första person; den hoppar inte mellan olika personers PoV i ett gigantiskt persongalleri. Vi är med Fitz hela tiden, och lär känna honom som en på många sätt ganska vanlig kille som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan. Jag gillar verkligen honom som huvudperson. Ju äldre jag blir, desto tröttare blir jag på super-badass-karaktärer.

Bokens stora hot, fiender som har den mystiska förmågan (gissar att vi får veta mer om detta i senare böcker) att ta fångar och sedan göra... någonting med dem, så att de därefter blir rätt och slätt ondskefulla, samt alldeles "tomma" på insidan när Fitz försöker känna efter med sin telepati, är verkligen skrämmande också. Detta hot kvarstår fortfarande när boken tar slut, men det är ju som sagt en trilogi.

Hobb är också väldigt bra på att gestalta hästar och hundar. Trots att Fitz har telepatisk kontakt med flera så känns de ändå fortfarande som djur, inte människor i päls. Men de är samtidigt personligheter med sina egna quirks och preferenser, inte levande maskiner (finns ju annars mycket fantasy där hästarna inte framstår som hästar, utan som någon sorts medeltida bilar med ben som man kan köra hit och dit på).

Boken är dock väldigt melankolisk och tragisk. Den har inte det här klassiska wish-fulfilment-elementet där det goda vinner över det onda och alla får vad de förtjänar (till viss del, men inte rakt av). Inte heller är det en modern grimdark wish-fulfilment-historia där huvudpersonen hela tiden är en sån enorm badass att han garanterat kommer att klara sig - han kanske drar på sig skador eller förlorar sina nära och kära, men bara på ett sånt sätt att han blir ännu mera badass efteråt - oavsett hur mycket världen brinner omkring honom. Fitz liv är helt enkelt ganska tragiskt, och om man inte gillar tragik, så lär man inte heller gilla den här boken.

Jag kommer absolut att läsa resten av trilogin, även fast jag bitvis satt och grät under läsningen av denna.

Rymdens alfabet av Maria Küchen

Det här är inte en roman, utan en reportagebok om rymdfartens historia. Upplägget är att kapitel 1 har en titel som börjar på A, kapitel 2 på B osv - för att det ska funka med alfabetet så hoppas det rätt mycket kronologiskt, och Küchen återvänder ibland till något hon skrivit om mycket tidigare i boken många kapitel senare. Så egentligen var väl just alfabets-gimmicken rätt onödig, men det är ändå en otroligt intressant bok. Rymdfartens historia är ju fascinerande i sig själv, och jag fick lära mig mycket nytt. Bl a vad hejsan-hoppsan det var på båda sidor under den värsta rymdkapplöpningen: Typ går det så går det och då kan vi fira, går det inte så får vi väl tänka att shit happens och presidenten håller ett fint tal över de döda. Ta bara en sån sak som att Neil Armstrong och Buzz Aldrin höll på att aldrig komma iväg från månen, för att en strömbrytare pajade när de skulle flyga iväg...
Det är också något skönt och omväxlande för en filosof ur den torra gamla analytiska skolan att läsa en reportagebok av en smart och insiktsfull poet, som associerar lite friare hit och dit. Kloka tankar blandad med massa kul kuriosa. Stark rekommendation för alla som gillar rymden.

Picknick vid vägkanten, av Arkadij och Boris Strugatskij

Jag har hamnat efter med recenserandet; jag har faktiskt läst flera stycken böcker som inte kommit med här. Nu ska jag recensera ikapp. Först ut är "picknick vid vägkanten", kanske mest känd som underlag för filmen "stalker" av Andrej Tarkovskij.

Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.

En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.

"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...

Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.

Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss. 

Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.

Villette av Charlotte Brontë

Tillbaka på jobbet kunde jag inte läsa hela dagarna, och Villette är dessutom en tegelsten. Men här kommer till slut en sorts recension av min sista julklappsbok.
Eller, tja, snarare lite spridda tankar.

Lucy Snow verkar vara en self-insert-character för Charlotte Brontë, och historien är delvis baserad på Brontës upplevelser i Belgien när hon jobbade som lärare där ett tag. Men det är inte någon Mary-Sue-ish wish-fulfilment self insert, utan snarare anti-tesen till den typen av historier. Lucy Snow är vare sig snygg eller rik, och även fast en hel del personer gillar henne av olika anledningar, så glider hon liksom alltid runt i periferin. Det är också ett stående mönster att hennes vänner projicerar alla möjliga konstiga uppfattningar på henne snarare än att verkligen lära känna henne.

Lucy är en intressant berättarröst eftersom hon pratar med läsaren rakt av, ibland på ett sarkastiskt vis. Efter ett långt besök hos sin gudmor så återvänder Lucy till sin biologiska familj, och skriver att vi läsare nu ska föreställa oss att hon bara har det bra och trevligt, på ett sånt sätt att vi genast förstår att hennes familj i själva verket är ganska dysfunktionell och jävlig.

Jag älskar karaktären Polly/Paulina, mycket för att hon är så originell. Jag hade i och för sig velat veta direkt att hon var sex år när hon först introduceras, för jag satt och föreställde mig henne som en liten toddler i flera kapitel. Vi förstår dock att Polly är väldigt liten för sin ålder som barn, och fortfarande väldigt kort, som ett mycket yngre barn, när hon återintroduceras som sjuttonåring. Samtidigt så beskrivs hon som väldigt söt, vacker till och med (fast hennes egen far förstår inte hur folk kan tycka det - han tycker hon ser ut som "en lustig liten älva", men absolut inte en vacker kvinna).
Polly har också en rätt udda personlighet: Hon fäster sig enormt starkt vid vissa personer, men framstår som avtrubbad på andra punkter. Som liten sexåring ligger hon i flera timmar knäpptyst och blick stilla på golvet med ansiktet neråt för att hon blivit så upprörd - istället för att bråka och föra oväsen, som andra barn kanske skulle gjort. Som tonåring blir hon nersprungen av en folkmassa i panik och får axeln stampad ur led, vilket hon konstaterar när hon blivit uppdragen och räddad: "Jag blev stampad på här, nu är det något fel med min axel", helt lugnt alltså. Hon har också något sorts savant-minne - redan som barn vet hon allt om den äldre kamraten Grahams klasskompisar och lärare, deras namn, utseenden och hobbies, bara för att hon lyssnat när han pratar om dem i olika situationer och minns och katalogiserar allt hon hör.
Ibland kan jag tänka att äldre litteratur är bättre på att beskriva folk med psykiska egenheter, eftersom den tidens författare inte satt och läste på om hur folk med den och den diagnosen typiskt sett är, och sen försökte passa in sina karaktärer i någon klumpig stereotyp mall.

Eftersom jag själv är bi men förträngde det i min ungdom så har jag nog extra lätt för att falla in i "queera läsningar" av diverse litteratur, och det gjorde jag definitivt här. Inte nog med att Lucy är bisarrt överseende med sin belgiska arbetsgivare Madame Becks gränsöverskridande beteende mot sina anställda (hon rotar i Lucys grejer, till exempel), hon går på och går på om vilken tjusig kvinna Madame är, vad smart och rejäl hon är, vad fantastiska egenskaper hon har... Vid ett tillfälle tänker Lucy uttryckligen att hon skulle varit "förtjust i" Madame om hon hade varit en gentleman. Just det, Lucy, vi säger väl så.
Även relationen med Ginevra Fanshawe får lite såna undertoner. Ginevra är en elev på skolan där Lucy jobbar (men åldersskillnaden är ändå inte så stor: Lucy är några och tjugo, medan Ginevra är sjutton när hon först dyker upp i handlingen). Ginevra är ett riktigt jäkla arsle till dryg aristokratbrud, och hon och Lucy slänger elakheter mot varandra hela tiden. Samtidigt verkar det övergå till en sorts jargong snarare än elakhet på riktigt. Vid ett tillfälle ska den excentriska lärarkollegan Emaneul Paul sätta upp en skolpjäs där den vackra Ginevra ska vara kvinnligt kärleksintresse, och så hugger han tag i Lucy och hävdar att han med sina expert-kunskaper i "fysiognomi" (alltså han tror sig kunna utläsa en massa grejer om en person genom att kolla på huvud- och ansiktsform, någon sorts föregångare till frenologi) direkt kan se att hon bör spela Ginevras älskare. Lucy vägrar sen att klä ut sig till man utan kör rollen i sin vanliga klänning (dock med en mansjacka utanpå, som en liten eftergift till Emanuel) och bara spelar skiten ur rollen.
Efter detta umgås hon och Ginevra mer än någonsin. Vi får se hur de delar frukost om mornarna (där Lucy ger Ginevra några bitar av sitt bröd eftersom Ginevra alltid har störst aptit av dem, medan Ginevra bjuder Lucy på sitt kaffe då hon är den största koffeinisten), och Ginevra börjar rent fysiskt klänga så mycket på Lucy att Lucy till sist stoppar små nålar i sitt klänningstyg som ett sorts självförsvar.
Alltså, över huvud taget är folks relationer i boken så intressanta, eftersom de är komplicerade och röriga och svåra att definiera; de faller inte in i några vanliga fiktions-troper.

En bisarr grej är också att fler och fler människor från Lucys tid i England börjar dyka upp i Bryssel. Det hela börjar efter att hon legat på sjukhem och återhämtat sig från utbrändhet.
När alla på skolan ska åka bort förutom en flicka vid namn Marie, som har både fysiska och intellektuella funktionshinder och inte kan prata, så får Lucy i uppdrag att sköta Marie själv. (Marie introduceras först bara som "kretinen", och det tar ett bra tag innan vi lär oss hennes namn... Vissa grejer i gammal litteratur åldras ju inte så väl, om man säger så.) Hennes (uppenbarligen rika) familj har helt enkelt dumpat henne på skolan och betalar för att tjänarna där ska sköta om henne. Lucy har tidigare varit dygnet-runt-assistent åt en funktionshindrad äldre kvinna, vilket också var slitigt, men det uppvägdes ändå av att hon och kvinnan var så enormt goda vänner och stod så nära varandra. Men denna Marie får panik och blir tokig om hon lämnas ensam ens för fem minuter, och efter tre veckor som helt ansvarig för henne är Lucy slutkörd. Då dyker en släkting till Marie upp för att ta hem henne till sig istället för att hon ska bo på den här skolan - och Lucy kollapsar.

Lucy ligger i princip medvetslös på sjukhemmet en period och drabbas också av en viss minnesförlust, men när hon till slut återhämtat sig visar det sig att varenda kotte hon kände i England av helt oberoende skäl har flyttat till Bryssel. En engelsk läkare i staden, Dr John, visar sig vara identisk med Graham Bretton som Lucy känt sen hon var barn. Polly dyker också upp i Bryssel med sin pappa, och visar sig vara kusin med Ginevra. Det är bisarrt, nästan drömlikt och hallucinatoriskt, efter att boken fram till den här punkten varit helt realistisk... Och även fast "Villette" aldrig blir ens i närheten av så surrealistisk, så associerade jag till Kazuo Ishiguros "den otröstade". På chans så googlade jag "Charlotte Brontë Kazuo Ishiguro", och hittade en intervju med den sistnämnde där han säger att han snott en hel del grejer från den förstnämnda, men att folk aldrig märker detta. Jag kände mig som ett litterärt geni.

Jag älskade den här boken och den borde vara minst lika känd som Jane Eyre.

The water cure av Sophie Mackintosh

Ännu en riktigt bra julklappsbok från maken!

Innan jag dyker in i handlingen så ska jag dock varna er för att jag tar all fiktion bokstavligt. Jag förstår nästan ingen symbolik. Någon enstaka gång när jag kollar på en film eller läser en bok så fattar jag att författaren använder någon händelse, person el dyl som symbol, men då blir jag nästan alltid irriterad. Jag tänker att om jag kan förstå en symbol, så måste den ju ha varit sjukt övertydlig och töntig. (Exempel: Lars von Triers Melancholia. Proppfull med symboler som till och med jag begriper. Så jävla övertydlig och töntig film.)

Boken handlar om de tre systrarna Grace, Lia och Skye - de två förstnämnda är vuxna, Skye lite yngre. De bor i en gradvis förfallande herrgård på en ö (som senare visar sig vara en halvö, men fortfarande väldigt svår att ta sig till och från annat än vattenvägen) tillsammans med mamma och pappa. Mamma får aldrig något namn, men pappa kallas också "King". Eventuellt kan det vara ett efternamn, men troligare är kanske ett smeknamn; det är han som är kungen, typ.

De fiskar och odlar en del runt huset, men det mesta av deras mat verkar komma från Kings turer via båt till det farliga, förgiftade fastlandet, där han med jämna mellanrum hämtar mer förnödenheter. För att åka dit måste han ta på sig sin skyddande dräkt. Precis i början tänkte jag att det kanske handlade om en familj som gömmer sig undan någon stor apokalyps, men det var ju ändå konstigt att det gick att skaffa mat på fastlandet om allt var så livsfarligt och förgiftat. Redan tidigt i boken visar det sig dock att Kings "skyddande dräkt" bara är en gammal vit kostym, men han drar något hokus-pokus om att vitt tyg reflekterar toxiner/gifter, och man fattar att ok, någon apokalyps har inte förekommit.

Jag har sett att en del recensenter bara "ja det är ett intressant tanke-experiment där patriarkatet rent bokstavligt är giftigt osv", men som sagt, vill ni ha allegoriska/symboliska tolkningar så är jag fel person att fråga. Här kommer istället min helt bokstavliga läsning av boken.

Narrativet är i och för sig lite flummigt och förvirrat eftersom vi växlar mellan Graces och Lias first person PoV, och en sorts grupp-PoV med alla systrar, men vi lämnar aldrig deras hjärntvättade stackars huvuden för en mer objektiv berättare. Men intrycket jag så småningom fick var att King är en sektledare, med mamman som sin villiga sekond.
Tidigare drev de ett sorts spa/behandlingscenter på den isolerade herrgården. Deras kunder var endast kvinnor som samtliga verkar ha upplevt partnermisshandel, våldtäkt och liknande, och i många fall verkar ha varit fysiskt sjuka dessutom. De sålde någon mumbo-jumbo-förklaring om "toxiner", som dels sades finnas överallt i luften, jorden m m på det onda, korrumperade fastlandet, medan deras lilla ö var mycket renare. Men man kan också bli förgiftad, enligt deras lära, av negativa känslor och hat, och onda män sprider en massa "toxiner" till sina kvinnliga offer. Mycket typ radikalfeministiskt snack om hur viktigt det är för kvinnor att hålla sig borta från män och hitta sina egna, kvinno-separatistiska sammanhang - förutom King förstås! King skulle vara det stora, fina undantaget. I själva verket blev alltså separatist-snacket ett sätt för King att vara ensam tupp i hönsgården, utan konkurrens från andra män.
Efter att två av deras "kunder" dött på herrgården, en genom självmord och en annan genom deras livsfarliga "behandlingar", så stängde de ner den verksamheten. Sen levde de som värsta Dogtooth-familjen (om ni sett den filmen, väldigt bra) - bara King tog båten till civilisationen lite då och då för att skaffa mer grejer, medan mamman och döttrarna var hundra procent isolerade.

Och döttrarna sen... vilken tortyr de utsätts för, både psykologisk och fysisk. Allt i namnet av olika "behandlingar" som ska vara "för deras eget bästa". Samtidigt som mamman och King skrämmer upp dem som fan för omvärlden, och för alla andra män än pappa King.

Väldigt bra bok detta också, som verkligen rekommenderas, även fast jag föreställer mig att first-person-PoV från enbart hjärntvättade och förvirrade personer inte är allas kopp te.

Filmerna Commando och Predator

Tidigare hade vi en skotträdd hund, dvärgpinschern Bisse (ha tålamod, det här kommer att leda fram till åttiotalets klassiska Schwarzenegger-rullar!). Han blev gradvis mer och mer brydd över fyrverkerier och andra smällar under tiden vi bodde i en Stockholmsförort där folk smällde som dårar i fem-sex veckor kring jul och nyår. Han var aldrig sådär totalt galet panikrädd som en del andra hundar man hör om, men för varje år som gick, så tyckte han denna period var allt jobbigare. När vi flyttat ut till en stuga i skogen utanför Stockholm, där folk smällde på själva nyår men inte så mycket mer, så vände det, och han blev gradvis bättre och bättre istället.
När det var som värst fick vi sitta i sängen med täcket över våra ben under nyårsnattens totala kalabalik, medan Bisse pressade sig mot våra lår. Men allteftersom han blev mindre rädd så vågade han vara framme mer och mer. Så småningom kunde han ligga i soffan på nyårsnatten. Det underlättade dock om man distraherade honom med andra former av pang-pang-ljud. Så föddes vår nyårstradition att kolla på hederliga gamla Arnold-rökare varje nyårsnatt.

Under många år var det bara Bisse och jag som kollade, eftersom maken brukade jobba nyårsnatten. Nu har han börjat på ny kula som student. Bisse finns tyvärr inte hos oss mera, men vi håller traditionen vid liv för att hedra hans minne.

Igår kollade vi på Predator och sen Commando, medan vi först drack öl och åt chips, och senare körde ett vodka-drinking-game där man tar en shot varje gång Arnold slänger ur sig en cringey pun. Vi fick dock vara ganska snäva i vår bedömning av vad som räknas som cringey pun, för man vill ju inte dö av alkoholförgiftning. Vi var också vaksamma på eventuella bevis för en fan-teori som säger att Predator i själva verket är en prequel till Commando, och att Arnold spelar samma karaktär i båda filmerna.

Efter att ha kollat på båda filmerna i rad, specifikt med detta i åtanke, måste jag dock säga att det är ont om såna bevis - men vi överger inte teorin för det! I Commando berättar Arnold (jag kommer bara kalla honom för Arnold, istället för att hela tiden skriva Dutch/John med ett jobbigt snedstreck i mitten) för Cindy om sitt tidigare liv som specialsoldat, räknar upp diverse länder där han varit på hemliga specialuppdrag, och slutar sen med att det finns grejer han inte vill prata om. Detta syftar förstås på händelseförloppet i Predator, där alla hans män slaktades av en brutal utomjording. Vi ser också precis i början av Commando att Arnold, likt en hund, kan känna doften av andra soldater som närmar sig, vilket räddar hans liv. Detta är också en av de skills som Arnolds medsoldat Billy har i Predator. Om man bara ser Predator, så skulle man kunna misstänka att Billy helt enkelt är en stereotyp ursprungs-amerikan med stereotypa såna skills, men Commando visar ju att det här helt enkelt är någonting som man kan träna upp. Billy höll väl på att lära Arnold hur man gör för att lokalisera smygande snipers med näsan när de gav sig ut tillsammans på det sista ödesdigra uppdraget.
Maken kom också på en utmärkt förklaring till att Arnold har smeknamnet "Dutch" i Predator. I Commando säger han explicit att han växte upp i Öst-Tyskland (namnet "John Matrix" är rimligtvis taget, efter att han flyttat till USA). Tyskland är ju också en rimligare bakgrund än Holland, med tanke på hur han låter. Förmodligen var det dock så att när han först blev hemlig special-elit-soldat så fick han fortfarande hjärnsläpp på engelska ord ibland. När några medsoldater frågade vilket land han kom ifrån, så råkade han säga "Deutchland, Deutche" istället för "Germany". Detta ledde till missuppfattningen att han var holländare/Dutch, och folk började kalla honom för Dutch. Smeknamnet hängde kvar, även sedan missförståndet blivit uppklarat.

Titeln "Predator" är ju förresten väldigt missvisande. Den s k Predatorn är helt ointresserad av att äta människor - han är en troféjägare! Detta konstateras till och med av karaktärerna i filmen, men ändå heter den inte "Hunter", vilket ju varit mer logiskt. (Jag läste dock någonstans att detta faktiskt var det ursprungliga namnet på filmen, men att studion tyckte "Predator" lät coolare. Ta detta FWIW, för ni får ingen annan källhänvisning än "jag läste någonstans".) Predatorn lämnar kvar det mesta av sina offers kroppar, men flår dem och tar med sig hudarna; senare ser vi hur han också tar tillvara på några kranier. Arnold konstaterar sen att Predatorn bara verkar jaga honom och hans mannar, men ignorerar deras fånge, gerillasoldaten Anna. Han drar slutsatsen att Predatorn tycker det vore osportsligt att döda henne eftersom hon är obeväpnad. Arnold tar av henne handfängslet eftersom deras konflikt blivit irrelevant när Predatorn är efter dem, men råder henne att inte beväpna sig, utan bara dra därifrån obeväpnad. Och det funkar ju för henne, hon överlever det hela.

MEN. Arnolds in-universe-teorier åt sidan: Är verkligen Predatorn en ärbar sportsman? Jag svarar "nej". Han är betydligt mer låtsas-macho än ärbar. (Nu ignorerar jag helt alla andra filmer i franchisen, de är ändå så mycket sämre än originalet.) (Om ni undrar hur jag kan veta att Predatorn är en "han" när det är en konstig alien, så säger jag att det är en kvalificerad gissning baserad på hans macho bullshit (för att citera Cindy or Commando).) Detta är min tes, och nu ska jag argumentera för den.
1. Predatorns vanliga MO är att sitta uppe i ett träd, med sin cloaking device på som gör honom jättesvår att se, och pricka folk på avstånd med sin sci-fi-bössa. Även om han enbart skulle skjuta ner folk som vid tillfället håller i ett maskingevär, så har de inte direkt en sportslig chans.
2. Senare dödar han Billy, när Billy lagt bort sitt eget skjutvapen, och bara står där med en kniv. Ok, nu ser vi inte hur Predatorn dödar Billy: Kanske använde han sitt eget knivvapen (som vi ser att han har). Men det är fortfarande inte särskilt sportsligt, inte ens om han stängde av sin cloaking device. För...
3. Predatorn är enormt mycket starkare än en människa! På slutet lägger han ifrån sig all sin utrustning för att slåss mot Arnold med sina bara händer, men han är så överlägset stark att han kan plocka upp Arnold med en hand och slänga omkring med honom som en trasdocka. Det här slagsmålet är ungefär lika "sportsligt" som om Arnold sagt till lilla späda Anna att de skulle slåss för livet, men kolla, helt rättvist, för vi är lika obeväpnade båda två!

Predatorn är helt enkelt mån om att framstå som macho. Han och hans jägarkompisar har säkert någon sorts regel om att man ska döda stora, beväpnade människohannar eftersom det är tuffast, och så sitter de och vältrar sig i vad jäkla tuffa de är, trots att de alltså i praktiken gömmer sig bakom sina cloaking devices och prickar folk på håll. På slutet, när bara en obeväpnad Arnold återstår att döda, så tänker Predatorn att han ska fixa en skitcool skrytfilm att posta på rymd-insta eller rymd-Fejan el dyl. Jag är säker på att han satt upp små kameror i träden, har en liten drönare el dyl, som ska filma den "tuffa" fajten - för de är ju ungefär lika stora rent fysiskt! Sen hoppas han att alla polarna på hemplaneten, som aldrig själva har varit på Jorden och inte vet att människor är extremt svaga jämfört med deras egen art, ska bli svin-imponerade av hur "tuff" han är som dödar sitt sista bytesdjur med sina bara händer. (Nu säger någon att filmen ju är från 80-talet, långt innan social media ens var påtänkt. På det svarar jag: Håll käften!)
Varför ignorerar han Anna, då? Främst för att hon är så smal, tror jag. Alldeles för litet skinn. Skulle inte se coolt ut hemma på väggen i troférummet.

Det är klart, min teori verkar implicera att Predatorn inte begår något sorts ärbart självmord i slutet utan mer spränger sig i panik under ett hysteriskt skratt, när han inser att Arnold fick honom i fällan. Men då är det väl så, då.

En sista observation om Predator: Filmens handling går ut på att Predatorn faktiskt är så fysiskt överlägsen att Arnold inte har minsta chans att ta honom i en fajt. Arnold vinner istället genom att använda hjärnan och rigga listiga fällor (TBF så kräver byggandet av fällorna en hel del råstyrka, men iaf). När det ser ut som om Predatorn genomskådat Arnolds fälla, så visar det sig att Arnold förutsett detta! När Predatorn undviker fälla nummer 1, så ramlar han rakt in i fälla nummer 2 istället, och blir dödligt sårad. Arnolds brains vann över Predatorns brawn.
Men. Det är inte den historien som kameran berättar. Kameran fokuserar stenhårt på Arnolds mega-muskler hela vägen. Det tycker jag är lite lustigt.

Vi får väl se om jag har ytterligare smarta reflektioner att komma med efter nästa nyår.

The left hand of darkness, av Ursula K Le Guin

Detta var också en julklappsbok från maken. Det är ju nästan lite skämmigt att jag inte läst den tidigare, men nu har jag i alla fall gjort det.

I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.

Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.

Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.

Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.

Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!

Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.

Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Om mig och Jeppssons recensioner

Crazy dog lady och lektor i filosofi. Denna blogg kommer dock sällan bjuda på några djupare filosofiska analyser: Snarare rätt spontana intryck och tankar kring diverse böcker, filmer och annat som jag konsumerar.

Jag publicerar själv en bok bit för bit på Wattpad. Den börjar här med kapitel 1 https://www.wattpad.com/820144049-en-hj%C3%A4rna-f%C3%B6r-examen-kapitel-1 . Den handlar om demoner, magi, studentliv och söta djur.

Normal People av Sally Rooney

Som vanligt fick jag ett antal fina böcker i julklapp av maken. "Normal People" av Sally Rooney var en av dem. En kärlekshistoria, vilket jag sällan läser annars.
Connell och Marianne bor i en liten irländsk småstad där alla känner alla, hon är rik och han är fattig, samtidigt är han populär i skolan och hon är utstött, och en förbjuden hemlig romans börjar dem emellan!
Alltså det här låter ju skittöntigt på beskrivningen. Typ första 50 sidorna eller så, så låg jag och läste under stor förvåning. Jag tänkte verkligen "normalt sett så borde ju den här plotten vara skittöntig, men istället är det svinbra!" Helt paff alltså.
Rooney skriver helt enkelt så fantastiskt bra! Hon glider mellan att låta oss följa endera huvudpersonens tankegångar, och att vara mer av en allvetande berättare, på ett oerhört smidigt och effektivt vis. Båda huvudpersonerna har (minst sagt) sina issues, så medan man (eller, man och man, jag i alla fall) normalt sett stör sig som fan på två personer som egentligen älskar varandra men inte klarar av att vara ihop pga att de har issues och hela tiden missförstår varandra, så blev jag oerhört gripen av Connells och Mariannes relation.
Och gripenheten (är detta ett ord? Skitsamma, poängen går fram) bara stegrades och stegrades! Marianne blir psykiskt misshandlad av sin mamma och bror, och utstår även en viss fysisk misshandel från brodern - men om man bara kollar på vilka händelser som förekommer så är det väldigt långt ifrån det värsta jag läst eller sett. Rooney skriver hela tiden lätt och kort utan att gräva ner sig i någonting alls, inklusive misshandeln. Ändå: På grund av att jag empatiserade så fullständigt med huvudpersonerna så var det fruktansvärt tung läsning.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag läste timma efter timma. Jag läste till ett på natten. Till slut var jag klar, men fortfarande orolig för Connells och Mariannes skull. Jag bara: Connell! Marianne! Kommer ni någonsin att bli verkligt lyckliga????? Jag kunde knappt sova. Jag hade mardrömmar hela natten om att vara på fruktansvärda, hemska fester och känna mig fel och som att ingenting man gör duger.

Ta det här som en rekommendation!