Jag har hamnat efter med recenserandet; jag har faktiskt läst flera stycken böcker som inte kommit med här. Nu ska jag recensera ikapp. Först ut är "picknick vid vägkanten", kanske mest känd som underlag för filmen "stalker" av Andrej Tarkovskij.
Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.
En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.
"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...
Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.
Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss.
Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.
