The left hand of darkness, av Ursula K Le Guin

Detta var också en julklappsbok från maken. Det är ju nästan lite skämmigt att jag inte läst den tidigare, men nu har jag i alla fall gjort det.

I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.

Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.

Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.

Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.

Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!

Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.

Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Om mig och Jeppssons recensioner

Crazy dog lady och lektor i filosofi. Denna blogg kommer dock sällan bjuda på några djupare filosofiska analyser: Snarare rätt spontana intryck och tankar kring diverse böcker, filmer och annat som jag konsumerar.

Jag publicerar själv en bok bit för bit på Wattpad. Den börjar här med kapitel 1 https://www.wattpad.com/820144049-en-hj%C3%A4rna-f%C3%B6r-examen-kapitel-1 . Den handlar om demoner, magi, studentliv och söta djur.

Normal People av Sally Rooney

Som vanligt fick jag ett antal fina böcker i julklapp av maken. "Normal People" av Sally Rooney var en av dem. En kärlekshistoria, vilket jag sällan läser annars.
Connell och Marianne bor i en liten irländsk småstad där alla känner alla, hon är rik och han är fattig, samtidigt är han populär i skolan och hon är utstött, och en förbjuden hemlig romans börjar dem emellan!
Alltså det här låter ju skittöntigt på beskrivningen. Typ första 50 sidorna eller så, så låg jag och läste under stor förvåning. Jag tänkte verkligen "normalt sett så borde ju den här plotten vara skittöntig, men istället är det svinbra!" Helt paff alltså.
Rooney skriver helt enkelt så fantastiskt bra! Hon glider mellan att låta oss följa endera huvudpersonens tankegångar, och att vara mer av en allvetande berättare, på ett oerhört smidigt och effektivt vis. Båda huvudpersonerna har (minst sagt) sina issues, så medan man (eller, man och man, jag i alla fall) normalt sett stör sig som fan på två personer som egentligen älskar varandra men inte klarar av att vara ihop pga att de har issues och hela tiden missförstår varandra, så blev jag oerhört gripen av Connells och Mariannes relation.
Och gripenheten (är detta ett ord? Skitsamma, poängen går fram) bara stegrades och stegrades! Marianne blir psykiskt misshandlad av sin mamma och bror, och utstår även en viss fysisk misshandel från brodern - men om man bara kollar på vilka händelser som förekommer så är det väldigt långt ifrån det värsta jag läst eller sett. Rooney skriver hela tiden lätt och kort utan att gräva ner sig i någonting alls, inklusive misshandeln. Ändå: På grund av att jag empatiserade så fullständigt med huvudpersonerna så var det fruktansvärt tung läsning.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag läste timma efter timma. Jag läste till ett på natten. Till slut var jag klar, men fortfarande orolig för Connells och Mariannes skull. Jag bara: Connell! Marianne! Kommer ni någonsin att bli verkligt lyckliga????? Jag kunde knappt sova. Jag hade mardrömmar hela natten om att vara på fruktansvärda, hemska fester och känna mig fel och som att ingenting man gör duger.

Ta det här som en rekommendation!