Funderingar om mentala manipulationer

Jag var nyss i en diskussion om mind control med fantasy-sci-fi-fans som pratade om hur mycket de avskydde twisten "ok hen kanske mördade den här personen, men... det var mind control!". Och visst, det är en trope som kan användas på ett slappt och trist sätt. Men det kan också göras bra. Själv gillar jag att vada runt i någon sorts gråzon av "var det verkligen jag? Var jag verkligen ansvarig för det jag gjorde?" utan att få något facit serverat (mycket möjligt att detta är en yrkesskada ;-) ). Här kommer tre exempel: En utan spoiler, två med.

1. Spoilerfritt exempel ur Falsksken, som jag nyss gjorde en recension av: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/falsksken-av-sara-engstrom.html . De farliga folklore-varelserna, "rådarna", har kraften att påverka folks känslor och tankar, men det är ganska subtilt.
En av karaktärerna i boken är en hårdför konsekventialist; hen anser att man måste vara beredd på att utföra prima facie hemska handlingar om det är vad som krävs för att rädda en hel stad, eller i förlängningen till och med hela mänskligheten. Längre fram i boken börjar hen dock ifrågasätta sina egna strategier. Inte konsekventialismen som sådan, men hur pass välgrundade hens uppfattningar om vilka handlingar som leder till vilka konsekvenser egentligen har varit. Kanske har hen hela tiden gått rådarnas ärenden, och gjort saker som gynnat dem?
Det intressanta är att karaktären ifråga inte kan peka på någon speciell handling eller övervägande som var tydligt okaraktäristiskt för hen, eller ovanligt irrationellt... Det finns ingenting som bevisar att hen skulle ha varit kontrollerad, men heller ingenting som bevisar att hen hela tiden varit autonom; hen sitter fast i den obehagliga osäkerheten.

2. Spoilande exempel ur Chasm City, av Alistair Reynolds: Huvudpersonen Tanner Mirabel är f d säkerhetschef åt en mäktig vapenhandlare. Under bokens gång lär han sig också mer och mer om en tidigare folkmördare, som nu tros vara död. Så småningom kommer det dock fram att a) denna folkmördare dog faktiskt inte: han skaffade sig en ny identitet, som nyss nämnda vapenhandlare. b) Den stora chocken: Huvudpersonen är han.
Folkmördaren-turned-vapenhandlare mixtrade tillfälligt med sin egen hjärna och gav sig själv falska minnen, så att han trodde sig vara sin (i själva verket dödade) säkerhetschef. De falska minnena var menade som en tillfällig grej, för att komma igenom diverse säkerhetskontroller. Om allt hade gått som det skulle, så skulle hans hjärna och psyke så att säga studsat tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd automatiskt efter en väldigt kort tid. Men saker och ting gick fel, och han "fastnade" i sin nya identitet.
När "Tanner" till slut inser sanningen är han seriöst osäker på om detta innebär att han är en folkmördare, eller om han faktiskt kan sägas vara en helt ny person nu.

3. Spoilande exempel från en skitgammal Justice League of America-serie från 90-talet, när Grant Morrison skrev manus. JLA tar in "Tomorrow Woman" som ny medlem. Hon verkar vara en både snäll och kraftfull superhjältinna; i själva verket är hon en avancerad robot skapad av superskurkarna Professor Ivo och Professor Morrow för att skada de riktiga superhjältarna. Tomorrow Woman kommer dock på att något är fel, och offrar sitt eget liv istället, för att rädda resten av JLA.
Såhär långt i historien ser det ut som ett klassiskt fall av "robot bryter sig fri från sin egen programmering".
Senare avslöjas det dock att Ivo och Morrow hade olika målsättningar. Morrow var i själva verket inte så jätteintresserade av att attackera superhjältarna i JLA (och Ivo blir pissförbannad när han upptäcker detta, eftersom han trodde att de var helt på samma sida i detta). Morrow var snarare intresserad av att utveckla så bra A.I. som möjligt; alltså, han tyckte arbetet var spännande för dess egen skull.
Morrow trodde hela tiden att Tomorrow Woman, på grund av sina avancerade generella mentala förmågor kombinerat med praktisk erfarenhet av superhjältande, skulle börja ifrågasätta sina egna impulser och utveckla en stark moral, trots att inga moraliska principer så att säga direkt stoppats in i hennes program. När hon väl gör detta, så ser han det hela som en fantastisk framgång för sitt eget A.I.-arbete, snarare än som ett skapelsens uppror mot sin skapare.
Trots att JLA får reda på allt detta, så ser de henne dock som en person som dog en hjältedöd, och ger henne en praktfull begravning.

Tre exempel på mentala manipulationer där det faktiskt blir intressant.

Falsksken av Sara Engström

Falsksken är en postapokalyptisk historia. Det som får boken att stå ut från mängden är orsaken: "Rådarna", typ magiska varelser från skandinavisk folklore, attackerade den mänskliga civilisationen ett hundratal år innan boken tar sin början. Det finns fortfarande städer spridda över Sverige där folk hankar sig fram, men livet är väldigt hårt... exakt hur hårt blir tydligare längre in i boken. (Vad som hänt med resten av världen får vi inte veta, men jag tycker det verkar mest sannolikt att något liknande hänt överallt. Finns det folklore-varelser i Sverige borde det väl finnas på andra ställen också; de inspirerade säkert varandra till att attackera mänskligheten överallt.)

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag sjukt entusiastisk pga att den påminde mig om en märklig period i min ungdom då jag a) var med i ett, tja, band (fast ordet "band" gör det inte riktigt rättvisa) och vi b) genomgick en period av intensiv folklore-fascination, pådrivet av vår ledare Stefan Pedersen. Jag tänkte direkt att scenariot i boken lät som någonting ur en av Stefans gamla låttexter. Så levde boken upp till förväntningarna?

I början var mitt intryck lite blandat.
Jag gillade direkt världsbygget; både originellt och genomtänkt. Ytterligare en grej som talar till mig personligen (qua akademiker, alltså) var att samhället styrs av vetenskapsråd, eftersom folk hela tiden ser till vetenskapsmännen som sina räddare. Vetenskapen ska ge dem bättre grödor så de slipper svälta (trots att de har så liten plats att odla på numera), vetenskapen ska någon gång lyckas lösa kommunikationsproblemen som de dras med sedan rådarna på något vis sabbade både internet och mobilnät, vetenskapen ska fixa både det ena och det andra. Parallellt har kyrkan och religionen fått en viktig ställning, men de stora förhoppningarna vilar hos vetenskapsmännen. Efter folklore-apokalypsen finns dock bara en enda vetenskaplig tidskrift för samtliga ämnen i Sverige (som tappat kontakten med resten av världen), helt enkelt kallad Publikationen. Politiska poster fördelas i enlighet med antalet citeringar en professor har (fast givetvis är detta lätt att trixa med för de som redan sitter på toppen), och alla slåss om de bästa doktoranderna.
Dialogerna kändes dock bitvis knöliga och utan flyt i början, framför allt så fort någon hade en längre replik. Jag vet faktiskt inte om detta problem försvann längre in eller om jag bara slutade lägga märke till det, för när jag kommit en bit in i historien blev det helt enkelt sjukt spännande och jag bara sträckläste. (Uppdatering: Skrev lite mer om just rådarnas subtila mind-control-kapacitet i ytterligare ett inlägg: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/funderingar-om-mentala-manipulationer.html )

Till sist måste jag säga att det är skönt uppfriskande med seriöst läskiga och farliga folklore-varelser. Jag kan i och för sig njuta av berättelser som TV-serien Carnival Road jag också, där magiska varelser får vara stand-ins för förtryckta minoriteter i verkligheten, men... i slutändan föredrar jag nog ändå övernaturliga varelser som får vara farliga (minoriteters problem kan ju dessutom skildras utan att gå omvägen över magiska sagofigurer som allegori).