Normal People av Sally Rooney

Som vanligt fick jag ett antal fina böcker i julklapp av maken. "Normal People" av Sally Rooney var en av dem. En kärlekshistoria, vilket jag sällan läser annars.
Connell och Marianne bor i en liten irländsk småstad där alla känner alla, hon är rik och han är fattig, samtidigt är han populär i skolan och hon är utstött, och en förbjuden hemlig romans börjar dem emellan!
Alltså det här låter ju skittöntigt på beskrivningen. Typ första 50 sidorna eller så, så låg jag och läste under stor förvåning. Jag tänkte verkligen "normalt sett så borde ju den här plotten vara skittöntig, men istället är det svinbra!" Helt paff alltså.
Rooney skriver helt enkelt så fantastiskt bra! Hon glider mellan att låta oss följa endera huvudpersonens tankegångar, och att vara mer av en allvetande berättare, på ett oerhört smidigt och effektivt vis. Båda huvudpersonerna har (minst sagt) sina issues, så medan man (eller, man och man, jag i alla fall) normalt sett stör sig som fan på två personer som egentligen älskar varandra men inte klarar av att vara ihop pga att de har issues och hela tiden missförstår varandra, så blev jag oerhört gripen av Connells och Mariannes relation.
Och gripenheten (är detta ett ord? Skitsamma, poängen går fram) bara stegrades och stegrades! Marianne blir psykiskt misshandlad av sin mamma och bror, och utstår även en viss fysisk misshandel från brodern - men om man bara kollar på vilka händelser som förekommer så är det väldigt långt ifrån det värsta jag läst eller sett. Rooney skriver hela tiden lätt och kort utan att gräva ner sig i någonting alls, inklusive misshandeln. Ändå: På grund av att jag empatiserade så fullständigt med huvudpersonerna så var det fruktansvärt tung läsning.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag läste timma efter timma. Jag läste till ett på natten. Till slut var jag klar, men fortfarande orolig för Connells och Mariannes skull. Jag bara: Connell! Marianne! Kommer ni någonsin att bli verkligt lyckliga????? Jag kunde knappt sova. Jag hade mardrömmar hela natten om att vara på fruktansvärda, hemska fester och känna mig fel och som att ingenting man gör duger.

Ta det här som en rekommendation!