Det här är första boken i Robin Hobbs Farseer trilogi. Än så länge har jag bara läst den första boken.
På sätt och vis är det rätt klassisk fantasy: miljön är "typ europeisk medeltid", och det finns magi.
I likhet med Brandon Sandersons Mistborn-böcker är dock magin väldigt begränsad, med fantasy-mått mätt. Den inskränker sig (i alla fall vad vi sett hittills) till en sorts telepati med djur, och en annan sort med människor. Människotelepati är en högt värderad talang, medan djurtelepati ses som farligt. Det sistnämnda kan förstöra ens psyke, få en att bli galet brutal och våldsam på ett sätt som varken är djuriskt eller mänskligt. (Såhär långt i berättelsen är jag inte klar över om detta är fakta in-universe, eller mer av en myt.) Telepatin kräver också stor ansträngning och koncentration; man kan bli sjuk och till och med dö om man gör det alltför mycket.
En stor fördel med låta magin vara väldigt begränsad, i alla fall när huvudpersonen själv kan magi, är att spänningen ökar. Man vet att huvudpersonen inte bara kan trolla sig ur alla problem han hamnar i. Och Fitz, huvudpersonen i Assassin's Apprentice, har en hel del trubbel. Han är oäkta son till rikets prins, får av olika anledningar bo på slottet och tränas till att bli diplomat och lönnmördare, men han har många fiender. Till skillnad från mycket annan fantasy av mer klassiskt typ-europeisk-medeltid-snitt så är boken skriven i första person; den hoppar inte mellan olika personers PoV i ett gigantiskt persongalleri. Vi är med Fitz hela tiden, och lär känna honom som en på många sätt ganska vanlig kille som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan. Jag gillar verkligen honom som huvudperson. Ju äldre jag blir, desto tröttare blir jag på super-badass-karaktärer.
Bokens stora hot, fiender som har den mystiska förmågan (gissar att vi får veta mer om detta i senare böcker) att ta fångar och sedan göra... någonting med dem, så att de därefter blir rätt och slätt ondskefulla, samt alldeles "tomma" på insidan när Fitz försöker känna efter med sin telepati, är verkligen skrämmande också. Detta hot kvarstår fortfarande när boken tar slut, men det är ju som sagt en trilogi.
Hobb är också väldigt bra på att gestalta hästar och hundar. Trots att Fitz har telepatisk kontakt med flera så känns de ändå fortfarande som djur, inte människor i päls. Men de är samtidigt personligheter med sina egna quirks och preferenser, inte levande maskiner (finns ju annars mycket fantasy där hästarna inte framstår som hästar, utan som någon sorts medeltida bilar med ben som man kan köra hit och dit på).
Boken är dock väldigt melankolisk och tragisk. Den har inte det här klassiska wish-fulfilment-elementet där det goda vinner över det onda och alla får vad de förtjänar (till viss del, men inte rakt av). Inte heller är det en modern grimdark wish-fulfilment-historia där huvudpersonen hela tiden är en sån enorm badass att han garanterat kommer att klara sig - han kanske drar på sig skador eller förlorar sina nära och kära, men bara på ett sånt sätt att han blir ännu mera badass efteråt - oavsett hur mycket världen brinner omkring honom. Fitz liv är helt enkelt ganska tragiskt, och om man inte gillar tragik, så lär man inte heller gilla den här boken.
Jag kommer absolut att läsa resten av trilogin, även fast jag bitvis satt och grät under läsningen av denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar