Jag var nyss i en diskussion om mind control med fantasy-sci-fi-fans som pratade om hur mycket de avskydde twisten "ok hen kanske mördade den här personen, men... det var mind control!". Och visst, det är en trope som kan användas på ett slappt och trist sätt. Men det kan också göras bra. Själv gillar jag att vada runt i någon sorts gråzon av "var det verkligen jag? Var jag verkligen ansvarig för det jag gjorde?" utan att få något facit serverat (mycket möjligt att detta är en yrkesskada ;-) ). Här kommer tre exempel: En utan spoiler, två med.
1. Spoilerfritt exempel ur Falsksken, som jag nyss gjorde en recension av: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/falsksken-av-sara-engstrom.html . De farliga folklore-varelserna, "rådarna", har kraften att påverka folks känslor och tankar, men det är ganska subtilt.
En av karaktärerna i boken är en hårdför konsekventialist; hen anser att man måste vara beredd på att utföra prima facie hemska handlingar om det är vad som krävs för att rädda en hel stad, eller i förlängningen till och med hela mänskligheten. Längre fram i boken börjar hen dock ifrågasätta sina egna strategier. Inte konsekventialismen som sådan, men hur pass välgrundade hens uppfattningar om vilka handlingar som leder till vilka konsekvenser egentligen har varit. Kanske har hen hela tiden gått rådarnas ärenden, och gjort saker som gynnat dem?
Det intressanta är att karaktären ifråga inte kan peka på någon speciell handling eller övervägande som var tydligt okaraktäristiskt för hen, eller ovanligt irrationellt... Det finns ingenting som bevisar att hen skulle ha varit kontrollerad, men heller ingenting som bevisar att hen hela tiden varit autonom; hen sitter fast i den obehagliga osäkerheten.
2. Spoilande exempel ur Chasm City, av Alistair Reynolds: Huvudpersonen Tanner Mirabel är f d säkerhetschef åt en mäktig vapenhandlare. Under bokens gång lär han sig också mer och mer om en tidigare folkmördare, som nu tros vara död. Så småningom kommer det dock fram att a) denna folkmördare dog faktiskt inte: han skaffade sig en ny identitet, som nyss nämnda vapenhandlare. b) Den stora chocken: Huvudpersonen är han.
Folkmördaren-turned-vapenhandlare mixtrade tillfälligt med sin egen hjärna och gav sig själv falska minnen, så att han trodde sig vara sin (i själva verket dödade) säkerhetschef. De falska minnena var menade som en tillfällig grej, för att komma igenom diverse säkerhetskontroller. Om allt hade gått som det skulle, så skulle hans hjärna och psyke så att säga studsat tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd automatiskt efter en väldigt kort tid. Men saker och ting gick fel, och han "fastnade" i sin nya identitet.
När "Tanner" till slut inser sanningen är han seriöst osäker på om detta innebär att han är en folkmördare, eller om han faktiskt kan sägas vara en helt ny person nu.
3. Spoilande exempel från en skitgammal Justice League of America-serie från 90-talet, när Grant Morrison skrev manus. JLA tar in "Tomorrow Woman" som ny medlem. Hon verkar vara en både snäll och kraftfull superhjältinna; i själva verket är hon en avancerad robot skapad av superskurkarna Professor Ivo och Professor Morrow för att skada de riktiga superhjältarna. Tomorrow Woman kommer dock på att något är fel, och offrar sitt eget liv istället, för att rädda resten av JLA.
Såhär långt i historien ser det ut som ett klassiskt fall av "robot bryter sig fri från sin egen programmering".
Senare avslöjas det dock att Ivo och Morrow hade olika målsättningar. Morrow var i själva verket inte så jätteintresserade av att attackera superhjältarna i JLA (och Ivo blir pissförbannad när han upptäcker detta, eftersom han trodde att de var helt på samma sida i detta). Morrow var snarare intresserad av att utveckla så bra A.I. som möjligt; alltså, han tyckte arbetet var spännande för dess egen skull.
Morrow trodde hela tiden att Tomorrow Woman, på grund av sina avancerade generella mentala förmågor kombinerat med praktisk erfarenhet av superhjältande, skulle börja ifrågasätta sina egna impulser och utveckla en stark moral, trots att inga moraliska principer så att säga direkt stoppats in i hennes program. När hon väl gör detta, så ser han det hela som en fantastisk framgång för sitt eget A.I.-arbete, snarare än som ett skapelsens uppror mot sin skapare.
Trots att JLA får reda på allt detta, så ser de henne dock som en person som dog en hjältedöd, och ger henne en praktfull begravning.
Tre exempel på mentala manipulationer där det faktiskt blir intressant.
måndag 15 juni 2020
tisdag 9 juni 2020
Falsksken av Sara Engström
Falsksken är en postapokalyptisk historia. Det som får boken att stå ut från mängden är orsaken: "Rådarna", typ magiska varelser från skandinavisk folklore, attackerade den mänskliga civilisationen ett hundratal år innan boken tar sin början. Det finns fortfarande städer spridda över Sverige där folk hankar sig fram, men livet är väldigt hårt... exakt hur hårt blir tydligare längre in i boken. (Vad som hänt med resten av världen får vi inte veta, men jag tycker det verkar mest sannolikt att något liknande hänt överallt. Finns det folklore-varelser i Sverige borde det väl finnas på andra ställen också; de inspirerade säkert varandra till att attackera mänskligheten överallt.)
När jag först fick höra talas om den här boken blev jag sjukt entusiastisk pga att den påminde mig om en märklig period i min ungdom då jag a) var med i ett, tja, band (fast ordet "band" gör det inte riktigt rättvisa) och vi b) genomgick en period av intensiv folklore-fascination, pådrivet av vår ledare Stefan Pedersen. Jag tänkte direkt att scenariot i boken lät som någonting ur en av Stefans gamla låttexter. Så levde boken upp till förväntningarna?
I början var mitt intryck lite blandat.
Jag gillade direkt världsbygget; både originellt och genomtänkt. Ytterligare en grej som talar till mig personligen (qua akademiker, alltså) var att samhället styrs av vetenskapsråd, eftersom folk hela tiden ser till vetenskapsmännen som sina räddare. Vetenskapen ska ge dem bättre grödor så de slipper svälta (trots att de har så liten plats att odla på numera), vetenskapen ska någon gång lyckas lösa kommunikationsproblemen som de dras med sedan rådarna på något vis sabbade både internet och mobilnät, vetenskapen ska fixa både det ena och det andra. Parallellt har kyrkan och religionen fått en viktig ställning, men de stora förhoppningarna vilar hos vetenskapsmännen. Efter folklore-apokalypsen finns dock bara en enda vetenskaplig tidskrift för samtliga ämnen i Sverige (som tappat kontakten med resten av världen), helt enkelt kallad Publikationen. Politiska poster fördelas i enlighet med antalet citeringar en professor har (fast givetvis är detta lätt att trixa med för de som redan sitter på toppen), och alla slåss om de bästa doktoranderna.
Dialogerna kändes dock bitvis knöliga och utan flyt i början, framför allt så fort någon hade en längre replik. Jag vet faktiskt inte om detta problem försvann längre in eller om jag bara slutade lägga märke till det, för när jag kommit en bit in i historien blev det helt enkelt sjukt spännande och jag bara sträckläste. (Uppdatering: Skrev lite mer om just rådarnas subtila mind-control-kapacitet i ytterligare ett inlägg: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/funderingar-om-mentala-manipulationer.html )
Till sist måste jag säga att det är skönt uppfriskande med seriöst läskiga och farliga folklore-varelser. Jag kan i och för sig njuta av berättelser som TV-serien Carnival Road jag också, där magiska varelser får vara stand-ins för förtryckta minoriteter i verkligheten, men... i slutändan föredrar jag nog ändå övernaturliga varelser som får vara farliga (minoriteters problem kan ju dessutom skildras utan att gå omvägen över magiska sagofigurer som allegori).
När jag först fick höra talas om den här boken blev jag sjukt entusiastisk pga att den påminde mig om en märklig period i min ungdom då jag a) var med i ett, tja, band (fast ordet "band" gör det inte riktigt rättvisa) och vi b) genomgick en period av intensiv folklore-fascination, pådrivet av vår ledare Stefan Pedersen. Jag tänkte direkt att scenariot i boken lät som någonting ur en av Stefans gamla låttexter. Så levde boken upp till förväntningarna?
I början var mitt intryck lite blandat.
Jag gillade direkt världsbygget; både originellt och genomtänkt. Ytterligare en grej som talar till mig personligen (qua akademiker, alltså) var att samhället styrs av vetenskapsråd, eftersom folk hela tiden ser till vetenskapsmännen som sina räddare. Vetenskapen ska ge dem bättre grödor så de slipper svälta (trots att de har så liten plats att odla på numera), vetenskapen ska någon gång lyckas lösa kommunikationsproblemen som de dras med sedan rådarna på något vis sabbade både internet och mobilnät, vetenskapen ska fixa både det ena och det andra. Parallellt har kyrkan och religionen fått en viktig ställning, men de stora förhoppningarna vilar hos vetenskapsmännen. Efter folklore-apokalypsen finns dock bara en enda vetenskaplig tidskrift för samtliga ämnen i Sverige (som tappat kontakten med resten av världen), helt enkelt kallad Publikationen. Politiska poster fördelas i enlighet med antalet citeringar en professor har (fast givetvis är detta lätt att trixa med för de som redan sitter på toppen), och alla slåss om de bästa doktoranderna.
Dialogerna kändes dock bitvis knöliga och utan flyt i början, framför allt så fort någon hade en längre replik. Jag vet faktiskt inte om detta problem försvann längre in eller om jag bara slutade lägga märke till det, för när jag kommit en bit in i historien blev det helt enkelt sjukt spännande och jag bara sträckläste. (Uppdatering: Skrev lite mer om just rådarnas subtila mind-control-kapacitet i ytterligare ett inlägg: https://jeppssonsrecensioner.blogspot.com/2020/06/funderingar-om-mentala-manipulationer.html )
Till sist måste jag säga att det är skönt uppfriskande med seriöst läskiga och farliga folklore-varelser. Jag kan i och för sig njuta av berättelser som TV-serien Carnival Road jag också, där magiska varelser får vara stand-ins för förtryckta minoriteter i verkligheten, men... i slutändan föredrar jag nog ändå övernaturliga varelser som får vara farliga (minoriteters problem kan ju dessutom skildras utan att gå omvägen över magiska sagofigurer som allegori).
tisdag 21 april 2020
Assassin's apprentice, av Robin Hobb
Det här är första boken i Robin Hobbs Farseer trilogi. Än så länge har jag bara läst den första boken.
På sätt och vis är det rätt klassisk fantasy: miljön är "typ europeisk medeltid", och det finns magi.
I likhet med Brandon Sandersons Mistborn-böcker är dock magin väldigt begränsad, med fantasy-mått mätt. Den inskränker sig (i alla fall vad vi sett hittills) till en sorts telepati med djur, och en annan sort med människor. Människotelepati är en högt värderad talang, medan djurtelepati ses som farligt. Det sistnämnda kan förstöra ens psyke, få en att bli galet brutal och våldsam på ett sätt som varken är djuriskt eller mänskligt. (Såhär långt i berättelsen är jag inte klar över om detta är fakta in-universe, eller mer av en myt.) Telepatin kräver också stor ansträngning och koncentration; man kan bli sjuk och till och med dö om man gör det alltför mycket.
En stor fördel med låta magin vara väldigt begränsad, i alla fall när huvudpersonen själv kan magi, är att spänningen ökar. Man vet att huvudpersonen inte bara kan trolla sig ur alla problem han hamnar i. Och Fitz, huvudpersonen i Assassin's Apprentice, har en hel del trubbel. Han är oäkta son till rikets prins, får av olika anledningar bo på slottet och tränas till att bli diplomat och lönnmördare, men han har många fiender. Till skillnad från mycket annan fantasy av mer klassiskt typ-europeisk-medeltid-snitt så är boken skriven i första person; den hoppar inte mellan olika personers PoV i ett gigantiskt persongalleri. Vi är med Fitz hela tiden, och lär känna honom som en på många sätt ganska vanlig kille som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan. Jag gillar verkligen honom som huvudperson. Ju äldre jag blir, desto tröttare blir jag på super-badass-karaktärer.
Bokens stora hot, fiender som har den mystiska förmågan (gissar att vi får veta mer om detta i senare böcker) att ta fångar och sedan göra... någonting med dem, så att de därefter blir rätt och slätt ondskefulla, samt alldeles "tomma" på insidan när Fitz försöker känna efter med sin telepati, är verkligen skrämmande också. Detta hot kvarstår fortfarande när boken tar slut, men det är ju som sagt en trilogi.
Hobb är också väldigt bra på att gestalta hästar och hundar. Trots att Fitz har telepatisk kontakt med flera så känns de ändå fortfarande som djur, inte människor i päls. Men de är samtidigt personligheter med sina egna quirks och preferenser, inte levande maskiner (finns ju annars mycket fantasy där hästarna inte framstår som hästar, utan som någon sorts medeltida bilar med ben som man kan köra hit och dit på).
Boken är dock väldigt melankolisk och tragisk. Den har inte det här klassiska wish-fulfilment-elementet där det goda vinner över det onda och alla får vad de förtjänar (till viss del, men inte rakt av). Inte heller är det en modern grimdark wish-fulfilment-historia där huvudpersonen hela tiden är en sån enorm badass att han garanterat kommer att klara sig - han kanske drar på sig skador eller förlorar sina nära och kära, men bara på ett sånt sätt att han blir ännu mera badass efteråt - oavsett hur mycket världen brinner omkring honom. Fitz liv är helt enkelt ganska tragiskt, och om man inte gillar tragik, så lär man inte heller gilla den här boken.
Jag kommer absolut att läsa resten av trilogin, även fast jag bitvis satt och grät under läsningen av denna.
På sätt och vis är det rätt klassisk fantasy: miljön är "typ europeisk medeltid", och det finns magi.
I likhet med Brandon Sandersons Mistborn-böcker är dock magin väldigt begränsad, med fantasy-mått mätt. Den inskränker sig (i alla fall vad vi sett hittills) till en sorts telepati med djur, och en annan sort med människor. Människotelepati är en högt värderad talang, medan djurtelepati ses som farligt. Det sistnämnda kan förstöra ens psyke, få en att bli galet brutal och våldsam på ett sätt som varken är djuriskt eller mänskligt. (Såhär långt i berättelsen är jag inte klar över om detta är fakta in-universe, eller mer av en myt.) Telepatin kräver också stor ansträngning och koncentration; man kan bli sjuk och till och med dö om man gör det alltför mycket.
En stor fördel med låta magin vara väldigt begränsad, i alla fall när huvudpersonen själv kan magi, är att spänningen ökar. Man vet att huvudpersonen inte bara kan trolla sig ur alla problem han hamnar i. Och Fitz, huvudpersonen i Assassin's Apprentice, har en hel del trubbel. Han är oäkta son till rikets prins, får av olika anledningar bo på slottet och tränas till att bli diplomat och lönnmördare, men han har många fiender. Till skillnad från mycket annan fantasy av mer klassiskt typ-europeisk-medeltid-snitt så är boken skriven i första person; den hoppar inte mellan olika personers PoV i ett gigantiskt persongalleri. Vi är med Fitz hela tiden, och lär känna honom som en på många sätt ganska vanlig kille som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan. Jag gillar verkligen honom som huvudperson. Ju äldre jag blir, desto tröttare blir jag på super-badass-karaktärer.
Bokens stora hot, fiender som har den mystiska förmågan (gissar att vi får veta mer om detta i senare böcker) att ta fångar och sedan göra... någonting med dem, så att de därefter blir rätt och slätt ondskefulla, samt alldeles "tomma" på insidan när Fitz försöker känna efter med sin telepati, är verkligen skrämmande också. Detta hot kvarstår fortfarande när boken tar slut, men det är ju som sagt en trilogi.
Hobb är också väldigt bra på att gestalta hästar och hundar. Trots att Fitz har telepatisk kontakt med flera så känns de ändå fortfarande som djur, inte människor i päls. Men de är samtidigt personligheter med sina egna quirks och preferenser, inte levande maskiner (finns ju annars mycket fantasy där hästarna inte framstår som hästar, utan som någon sorts medeltida bilar med ben som man kan köra hit och dit på).
Boken är dock väldigt melankolisk och tragisk. Den har inte det här klassiska wish-fulfilment-elementet där det goda vinner över det onda och alla får vad de förtjänar (till viss del, men inte rakt av). Inte heller är det en modern grimdark wish-fulfilment-historia där huvudpersonen hela tiden är en sån enorm badass att han garanterat kommer att klara sig - han kanske drar på sig skador eller förlorar sina nära och kära, men bara på ett sånt sätt att han blir ännu mera badass efteråt - oavsett hur mycket världen brinner omkring honom. Fitz liv är helt enkelt ganska tragiskt, och om man inte gillar tragik, så lär man inte heller gilla den här boken.
Jag kommer absolut att läsa resten av trilogin, även fast jag bitvis satt och grät under läsningen av denna.
måndag 6 april 2020
Rymdens alfabet av Maria Küchen
Det här är inte en roman, utan en reportagebok om rymdfartens historia. Upplägget är att kapitel 1 har en titel som börjar på A, kapitel 2 på B osv - för att det ska funka med alfabetet så hoppas det rätt mycket kronologiskt, och Küchen återvänder ibland till något hon skrivit om mycket tidigare i boken många kapitel senare. Så egentligen var väl just alfabets-gimmicken rätt onödig, men det är ändå en otroligt intressant bok. Rymdfartens historia är ju fascinerande i sig själv, och jag fick lära mig mycket nytt. Bl a vad hejsan-hoppsan det var på båda sidor under den värsta rymdkapplöpningen: Typ går det så går det och då kan vi fira, går det inte så får vi väl tänka att shit happens och presidenten håller ett fint tal över de döda. Ta bara en sån sak som att Neil Armstrong och Buzz Aldrin höll på att aldrig komma iväg från månen, för att en strömbrytare pajade när de skulle flyga iväg...
Det är också något skönt och omväxlande för en filosof ur den torra gamla analytiska skolan att läsa en reportagebok av en smart och insiktsfull poet, som associerar lite friare hit och dit. Kloka tankar blandad med massa kul kuriosa. Stark rekommendation för alla som gillar rymden.
Det är också något skönt och omväxlande för en filosof ur den torra gamla analytiska skolan att läsa en reportagebok av en smart och insiktsfull poet, som associerar lite friare hit och dit. Kloka tankar blandad med massa kul kuriosa. Stark rekommendation för alla som gillar rymden.
söndag 15 mars 2020
Picknick vid vägkanten, av Arkadij och Boris Strugatskij
Jag har hamnat efter med recenserandet; jag har faktiskt läst flera stycken böcker som inte kommit med här. Nu ska jag recensera ikapp. Först ut är "picknick vid vägkanten", kanske mest känd som underlag för filmen "stalker" av Andrej Tarkovskij.
Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.
En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.
"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...
Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.
Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss.
Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.
Boken utspelar sig i en vagt lokaliserad nordamerikansk stad, som visserligen inte känns så nordamerikansk, men det är inte viktigt. Historien kränger och halkar omkring utan någon särskilt central handling som tar oss från starten vid punkt A till slutet vid punkt B, men det är inte viktigt det heller. Det här är en bok som lever på premiss och stämning. Premissen är denna: Rymdvarelser har landat på några platser på Jorden, och sen dragit igen. De har lämnat efter sig vissa fantastiska prylar, men också fuckat upp själva naturlagarna inom "Zonen" där de landade.
En fördel med boken framför filmen, är förstås att boken inte begränsas av någon budget. Att det är livsfarligt att ta sig in i Zonen och ett jäkla finlir att navigera området utan att råka ut för någon bisarr olycka där man exempelvis vrids ihop som en skruvmakaron eller får skelettet i sina ben plötsligt förvandlat till gelé, det framgår mycket starkare i boken än i filmen.
"Stalker" har för övrigt inte samma betydelse här som i vanlig engelska. Det är namnet på människor som smyger in i Zonen oauktoriserat för att plocka på sig alien tech och sälja. I senare rysk sci-fi verkar det ha blivit helt etablerat att "stalker" betyder en person som tar sig in i farliga områden för att plocka med sig värdefulla prylar därifrån... så lustigt det kan vara med språk. Jag funderar på hur bra Strugatskij-bröderna egentligen var på engelska, när de valde att använda ordet "stalker" om sina huvudpersoner...
Titeln "picknick vid vägkanten" kommer från en vetenskapsmans uttalande i boken: Han tror inte utomjordingarna har någon speciell agenda alls för Jorden eller den mänskliga arten. Han gör följande analogi: Anta att ett gäng ungdomar kommer körandes i en bil, och stannar till ute i naturen. De har picknick, har en trevlig stund, och åker sen vidare, men de har skräpat ner rejält. Deras bil kanske har droppat lite olja, de har haft sönder växterna, de har lämnat efter sig cigarettfimpar, plastförpackningar och glömt kvar en tändare... för små hasselmöss och salamandrar som bor där är nu platsen livsfarlig; de kan t ex förgiftas av ciggen och oljan eller kvävas av plasten. Men det skulle också öppna upp fantastiska möjligheter för en del av djuren om de t ex kunde lära sig använda cigarettändaren. Det är någonting helt enormt som hänt i de små djurens tillvaro, eftersom de aldrig haft kontakt med människor förut, men för människorna själva är det ingenting. De har noll intresse av små hasselmöss och salamandrar, och har snart glömt bort hela picknicken.
Därav bokens handling: Vanliga människor, till stor del deppiga, nersupna, som hankar sig fram genom livsfarliga färder in i Zonen för att försöka få tag på bitar av fantastisk utomjordisk teknologi - eller, fantastisk med mänskliga mått mätt. För utomjordingarna själva var det väl bara som ett glömma en tändare på backen. De skiter i oss.
Boken har väl fått sin (rättmätiga) klassikerstatus, till stor del för att detta fortfarande är en rätt unik idé i science fiction om utomjordingar.
söndag 9 februari 2020
Villette av Charlotte Brontë
Tillbaka på jobbet kunde jag inte läsa hela dagarna, och Villette är dessutom en tegelsten. Men här kommer till slut en sorts recension av min sista julklappsbok.
Eller, tja, snarare lite spridda tankar.
Lucy Snow verkar vara en self-insert-character för Charlotte Brontë, och historien är delvis baserad på Brontës upplevelser i Belgien när hon jobbade som lärare där ett tag. Men det är inte någon Mary-Sue-ish wish-fulfilment self insert, utan snarare anti-tesen till den typen av historier. Lucy Snow är vare sig snygg eller rik, och även fast en hel del personer gillar henne av olika anledningar, så glider hon liksom alltid runt i periferin. Det är också ett stående mönster att hennes vänner projicerar alla möjliga konstiga uppfattningar på henne snarare än att verkligen lära känna henne.
Lucy är en intressant berättarröst eftersom hon pratar med läsaren rakt av, ibland på ett sarkastiskt vis. Efter ett långt besök hos sin gudmor så återvänder Lucy till sin biologiska familj, och skriver att vi läsare nu ska föreställa oss att hon bara har det bra och trevligt, på ett sånt sätt att vi genast förstår att hennes familj i själva verket är ganska dysfunktionell och jävlig.
Jag älskar karaktären Polly/Paulina, mycket för att hon är så originell. Jag hade i och för sig velat veta direkt att hon var sex år när hon först introduceras, för jag satt och föreställde mig henne som en liten toddler i flera kapitel. Vi förstår dock att Polly är väldigt liten för sin ålder som barn, och fortfarande väldigt kort, som ett mycket yngre barn, när hon återintroduceras som sjuttonåring. Samtidigt så beskrivs hon som väldigt söt, vacker till och med (fast hennes egen far förstår inte hur folk kan tycka det - han tycker hon ser ut som "en lustig liten älva", men absolut inte en vacker kvinna).
Polly har också en rätt udda personlighet: Hon fäster sig enormt starkt vid vissa personer, men framstår som avtrubbad på andra punkter. Som liten sexåring ligger hon i flera timmar knäpptyst och blick stilla på golvet med ansiktet neråt för att hon blivit så upprörd - istället för att bråka och föra oväsen, som andra barn kanske skulle gjort. Som tonåring blir hon nersprungen av en folkmassa i panik och får axeln stampad ur led, vilket hon konstaterar när hon blivit uppdragen och räddad: "Jag blev stampad på här, nu är det något fel med min axel", helt lugnt alltså. Hon har också något sorts savant-minne - redan som barn vet hon allt om den äldre kamraten Grahams klasskompisar och lärare, deras namn, utseenden och hobbies, bara för att hon lyssnat när han pratar om dem i olika situationer och minns och katalogiserar allt hon hör.
Ibland kan jag tänka att äldre litteratur är bättre på att beskriva folk med psykiska egenheter, eftersom den tidens författare inte satt och läste på om hur folk med den och den diagnosen typiskt sett är, och sen försökte passa in sina karaktärer i någon klumpig stereotyp mall.
Eftersom jag själv är bi men förträngde det i min ungdom så har jag nog extra lätt för att falla in i "queera läsningar" av diverse litteratur, och det gjorde jag definitivt här. Inte nog med att Lucy är bisarrt överseende med sin belgiska arbetsgivare Madame Becks gränsöverskridande beteende mot sina anställda (hon rotar i Lucys grejer, till exempel), hon går på och går på om vilken tjusig kvinna Madame är, vad smart och rejäl hon är, vad fantastiska egenskaper hon har... Vid ett tillfälle tänker Lucy uttryckligen att hon skulle varit "förtjust i" Madame om hon hade varit en gentleman. Just det, Lucy, vi säger väl så.
Även relationen med Ginevra Fanshawe får lite såna undertoner. Ginevra är en elev på skolan där Lucy jobbar (men åldersskillnaden är ändå inte så stor: Lucy är några och tjugo, medan Ginevra är sjutton när hon först dyker upp i handlingen). Ginevra är ett riktigt jäkla arsle till dryg aristokratbrud, och hon och Lucy slänger elakheter mot varandra hela tiden. Samtidigt verkar det övergå till en sorts jargong snarare än elakhet på riktigt. Vid ett tillfälle ska den excentriska lärarkollegan Emaneul Paul sätta upp en skolpjäs där den vackra Ginevra ska vara kvinnligt kärleksintresse, och så hugger han tag i Lucy och hävdar att han med sina expert-kunskaper i "fysiognomi" (alltså han tror sig kunna utläsa en massa grejer om en person genom att kolla på huvud- och ansiktsform, någon sorts föregångare till frenologi) direkt kan se att hon bör spela Ginevras älskare. Lucy vägrar sen att klä ut sig till man utan kör rollen i sin vanliga klänning (dock med en mansjacka utanpå, som en liten eftergift till Emanuel) och bara spelar skiten ur rollen.
Efter detta umgås hon och Ginevra mer än någonsin. Vi får se hur de delar frukost om mornarna (där Lucy ger Ginevra några bitar av sitt bröd eftersom Ginevra alltid har störst aptit av dem, medan Ginevra bjuder Lucy på sitt kaffe då hon är den största koffeinisten), och Ginevra börjar rent fysiskt klänga så mycket på Lucy att Lucy till sist stoppar små nålar i sitt klänningstyg som ett sorts självförsvar.
Alltså, över huvud taget är folks relationer i boken så intressanta, eftersom de är komplicerade och röriga och svåra att definiera; de faller inte in i några vanliga fiktions-troper.
En bisarr grej är också att fler och fler människor från Lucys tid i England börjar dyka upp i Bryssel. Det hela börjar efter att hon legat på sjukhem och återhämtat sig från utbrändhet.
När alla på skolan ska åka bort förutom en flicka vid namn Marie, som har både fysiska och intellektuella funktionshinder och inte kan prata, så får Lucy i uppdrag att sköta Marie själv. (Marie introduceras först bara som "kretinen", och det tar ett bra tag innan vi lär oss hennes namn... Vissa grejer i gammal litteratur åldras ju inte så väl, om man säger så.) Hennes (uppenbarligen rika) familj har helt enkelt dumpat henne på skolan och betalar för att tjänarna där ska sköta om henne. Lucy har tidigare varit dygnet-runt-assistent åt en funktionshindrad äldre kvinna, vilket också var slitigt, men det uppvägdes ändå av att hon och kvinnan var så enormt goda vänner och stod så nära varandra. Men denna Marie får panik och blir tokig om hon lämnas ensam ens för fem minuter, och efter tre veckor som helt ansvarig för henne är Lucy slutkörd. Då dyker en släkting till Marie upp för att ta hem henne till sig istället för att hon ska bo på den här skolan - och Lucy kollapsar.
Lucy ligger i princip medvetslös på sjukhemmet en period och drabbas också av en viss minnesförlust, men när hon till slut återhämtat sig visar det sig att varenda kotte hon kände i England av helt oberoende skäl har flyttat till Bryssel. En engelsk läkare i staden, Dr John, visar sig vara identisk med Graham Bretton som Lucy känt sen hon var barn. Polly dyker också upp i Bryssel med sin pappa, och visar sig vara kusin med Ginevra. Det är bisarrt, nästan drömlikt och hallucinatoriskt, efter att boken fram till den här punkten varit helt realistisk... Och även fast "Villette" aldrig blir ens i närheten av så surrealistisk, så associerade jag till Kazuo Ishiguros "den otröstade". På chans så googlade jag "Charlotte Brontë Kazuo Ishiguro", och hittade en intervju med den sistnämnde där han säger att han snott en hel del grejer från den förstnämnda, men att folk aldrig märker detta. Jag kände mig som ett litterärt geni.
Jag älskade den här boken och den borde vara minst lika känd som Jane Eyre.
Eller, tja, snarare lite spridda tankar.
Lucy Snow verkar vara en self-insert-character för Charlotte Brontë, och historien är delvis baserad på Brontës upplevelser i Belgien när hon jobbade som lärare där ett tag. Men det är inte någon Mary-Sue-ish wish-fulfilment self insert, utan snarare anti-tesen till den typen av historier. Lucy Snow är vare sig snygg eller rik, och även fast en hel del personer gillar henne av olika anledningar, så glider hon liksom alltid runt i periferin. Det är också ett stående mönster att hennes vänner projicerar alla möjliga konstiga uppfattningar på henne snarare än att verkligen lära känna henne.
Lucy är en intressant berättarröst eftersom hon pratar med läsaren rakt av, ibland på ett sarkastiskt vis. Efter ett långt besök hos sin gudmor så återvänder Lucy till sin biologiska familj, och skriver att vi läsare nu ska föreställa oss att hon bara har det bra och trevligt, på ett sånt sätt att vi genast förstår att hennes familj i själva verket är ganska dysfunktionell och jävlig.
Jag älskar karaktären Polly/Paulina, mycket för att hon är så originell. Jag hade i och för sig velat veta direkt att hon var sex år när hon först introduceras, för jag satt och föreställde mig henne som en liten toddler i flera kapitel. Vi förstår dock att Polly är väldigt liten för sin ålder som barn, och fortfarande väldigt kort, som ett mycket yngre barn, när hon återintroduceras som sjuttonåring. Samtidigt så beskrivs hon som väldigt söt, vacker till och med (fast hennes egen far förstår inte hur folk kan tycka det - han tycker hon ser ut som "en lustig liten älva", men absolut inte en vacker kvinna).
Polly har också en rätt udda personlighet: Hon fäster sig enormt starkt vid vissa personer, men framstår som avtrubbad på andra punkter. Som liten sexåring ligger hon i flera timmar knäpptyst och blick stilla på golvet med ansiktet neråt för att hon blivit så upprörd - istället för att bråka och föra oväsen, som andra barn kanske skulle gjort. Som tonåring blir hon nersprungen av en folkmassa i panik och får axeln stampad ur led, vilket hon konstaterar när hon blivit uppdragen och räddad: "Jag blev stampad på här, nu är det något fel med min axel", helt lugnt alltså. Hon har också något sorts savant-minne - redan som barn vet hon allt om den äldre kamraten Grahams klasskompisar och lärare, deras namn, utseenden och hobbies, bara för att hon lyssnat när han pratar om dem i olika situationer och minns och katalogiserar allt hon hör.
Ibland kan jag tänka att äldre litteratur är bättre på att beskriva folk med psykiska egenheter, eftersom den tidens författare inte satt och läste på om hur folk med den och den diagnosen typiskt sett är, och sen försökte passa in sina karaktärer i någon klumpig stereotyp mall.
Eftersom jag själv är bi men förträngde det i min ungdom så har jag nog extra lätt för att falla in i "queera läsningar" av diverse litteratur, och det gjorde jag definitivt här. Inte nog med att Lucy är bisarrt överseende med sin belgiska arbetsgivare Madame Becks gränsöverskridande beteende mot sina anställda (hon rotar i Lucys grejer, till exempel), hon går på och går på om vilken tjusig kvinna Madame är, vad smart och rejäl hon är, vad fantastiska egenskaper hon har... Vid ett tillfälle tänker Lucy uttryckligen att hon skulle varit "förtjust i" Madame om hon hade varit en gentleman. Just det, Lucy, vi säger väl så.
Även relationen med Ginevra Fanshawe får lite såna undertoner. Ginevra är en elev på skolan där Lucy jobbar (men åldersskillnaden är ändå inte så stor: Lucy är några och tjugo, medan Ginevra är sjutton när hon först dyker upp i handlingen). Ginevra är ett riktigt jäkla arsle till dryg aristokratbrud, och hon och Lucy slänger elakheter mot varandra hela tiden. Samtidigt verkar det övergå till en sorts jargong snarare än elakhet på riktigt. Vid ett tillfälle ska den excentriska lärarkollegan Emaneul Paul sätta upp en skolpjäs där den vackra Ginevra ska vara kvinnligt kärleksintresse, och så hugger han tag i Lucy och hävdar att han med sina expert-kunskaper i "fysiognomi" (alltså han tror sig kunna utläsa en massa grejer om en person genom att kolla på huvud- och ansiktsform, någon sorts föregångare till frenologi) direkt kan se att hon bör spela Ginevras älskare. Lucy vägrar sen att klä ut sig till man utan kör rollen i sin vanliga klänning (dock med en mansjacka utanpå, som en liten eftergift till Emanuel) och bara spelar skiten ur rollen.
Efter detta umgås hon och Ginevra mer än någonsin. Vi får se hur de delar frukost om mornarna (där Lucy ger Ginevra några bitar av sitt bröd eftersom Ginevra alltid har störst aptit av dem, medan Ginevra bjuder Lucy på sitt kaffe då hon är den största koffeinisten), och Ginevra börjar rent fysiskt klänga så mycket på Lucy att Lucy till sist stoppar små nålar i sitt klänningstyg som ett sorts självförsvar.
Alltså, över huvud taget är folks relationer i boken så intressanta, eftersom de är komplicerade och röriga och svåra att definiera; de faller inte in i några vanliga fiktions-troper.
En bisarr grej är också att fler och fler människor från Lucys tid i England börjar dyka upp i Bryssel. Det hela börjar efter att hon legat på sjukhem och återhämtat sig från utbrändhet.
När alla på skolan ska åka bort förutom en flicka vid namn Marie, som har både fysiska och intellektuella funktionshinder och inte kan prata, så får Lucy i uppdrag att sköta Marie själv. (Marie introduceras först bara som "kretinen", och det tar ett bra tag innan vi lär oss hennes namn... Vissa grejer i gammal litteratur åldras ju inte så väl, om man säger så.) Hennes (uppenbarligen rika) familj har helt enkelt dumpat henne på skolan och betalar för att tjänarna där ska sköta om henne. Lucy har tidigare varit dygnet-runt-assistent åt en funktionshindrad äldre kvinna, vilket också var slitigt, men det uppvägdes ändå av att hon och kvinnan var så enormt goda vänner och stod så nära varandra. Men denna Marie får panik och blir tokig om hon lämnas ensam ens för fem minuter, och efter tre veckor som helt ansvarig för henne är Lucy slutkörd. Då dyker en släkting till Marie upp för att ta hem henne till sig istället för att hon ska bo på den här skolan - och Lucy kollapsar.
Lucy ligger i princip medvetslös på sjukhemmet en period och drabbas också av en viss minnesförlust, men när hon till slut återhämtat sig visar det sig att varenda kotte hon kände i England av helt oberoende skäl har flyttat till Bryssel. En engelsk läkare i staden, Dr John, visar sig vara identisk med Graham Bretton som Lucy känt sen hon var barn. Polly dyker också upp i Bryssel med sin pappa, och visar sig vara kusin med Ginevra. Det är bisarrt, nästan drömlikt och hallucinatoriskt, efter att boken fram till den här punkten varit helt realistisk... Och även fast "Villette" aldrig blir ens i närheten av så surrealistisk, så associerade jag till Kazuo Ishiguros "den otröstade". På chans så googlade jag "Charlotte Brontë Kazuo Ishiguro", och hittade en intervju med den sistnämnde där han säger att han snott en hel del grejer från den förstnämnda, men att folk aldrig märker detta. Jag kände mig som ett litterärt geni.
Jag älskade den här boken och den borde vara minst lika känd som Jane Eyre.
torsdag 2 januari 2020
The water cure av Sophie Mackintosh
Ännu en riktigt bra julklappsbok från maken!
Innan jag dyker in i handlingen så ska jag dock varna er för att jag tar all fiktion bokstavligt. Jag förstår nästan ingen symbolik. Någon enstaka gång när jag kollar på en film eller läser en bok så fattar jag att författaren använder någon händelse, person el dyl som symbol, men då blir jag nästan alltid irriterad. Jag tänker att om jag kan förstå en symbol, så måste den ju ha varit sjukt övertydlig och töntig. (Exempel: Lars von Triers Melancholia. Proppfull med symboler som till och med jag begriper. Så jävla övertydlig och töntig film.)
Boken handlar om de tre systrarna Grace, Lia och Skye - de två förstnämnda är vuxna, Skye lite yngre. De bor i en gradvis förfallande herrgård på en ö (som senare visar sig vara en halvö, men fortfarande väldigt svår att ta sig till och från annat än vattenvägen) tillsammans med mamma och pappa. Mamma får aldrig något namn, men pappa kallas också "King". Eventuellt kan det vara ett efternamn, men troligare är kanske ett smeknamn; det är han som är kungen, typ.
De fiskar och odlar en del runt huset, men det mesta av deras mat verkar komma från Kings turer via båt till det farliga, förgiftade fastlandet, där han med jämna mellanrum hämtar mer förnödenheter. För att åka dit måste han ta på sig sin skyddande dräkt. Precis i början tänkte jag att det kanske handlade om en familj som gömmer sig undan någon stor apokalyps, men det var ju ändå konstigt att det gick att skaffa mat på fastlandet om allt var så livsfarligt och förgiftat. Redan tidigt i boken visar det sig dock att Kings "skyddande dräkt" bara är en gammal vit kostym, men han drar något hokus-pokus om att vitt tyg reflekterar toxiner/gifter, och man fattar att ok, någon apokalyps har inte förekommit.
Jag har sett att en del recensenter bara "ja det är ett intressant tanke-experiment där patriarkatet rent bokstavligt är giftigt osv", men som sagt, vill ni ha allegoriska/symboliska tolkningar så är jag fel person att fråga. Här kommer istället min helt bokstavliga läsning av boken.
Narrativet är i och för sig lite flummigt och förvirrat eftersom vi växlar mellan Graces och Lias first person PoV, och en sorts grupp-PoV med alla systrar, men vi lämnar aldrig deras hjärntvättade stackars huvuden för en mer objektiv berättare. Men intrycket jag så småningom fick var att King är en sektledare, med mamman som sin villiga sekond.
Tidigare drev de ett sorts spa/behandlingscenter på den isolerade herrgården. Deras kunder var endast kvinnor som samtliga verkar ha upplevt partnermisshandel, våldtäkt och liknande, och i många fall verkar ha varit fysiskt sjuka dessutom. De sålde någon mumbo-jumbo-förklaring om "toxiner", som dels sades finnas överallt i luften, jorden m m på det onda, korrumperade fastlandet, medan deras lilla ö var mycket renare. Men man kan också bli förgiftad, enligt deras lära, av negativa känslor och hat, och onda män sprider en massa "toxiner" till sina kvinnliga offer. Mycket typ radikalfeministiskt snack om hur viktigt det är för kvinnor att hålla sig borta från män och hitta sina egna, kvinno-separatistiska sammanhang - förutom King förstås! King skulle vara det stora, fina undantaget. I själva verket blev alltså separatist-snacket ett sätt för King att vara ensam tupp i hönsgården, utan konkurrens från andra män.
Efter att två av deras "kunder" dött på herrgården, en genom självmord och en annan genom deras livsfarliga "behandlingar", så stängde de ner den verksamheten. Sen levde de som värsta Dogtooth-familjen (om ni sett den filmen, väldigt bra) - bara King tog båten till civilisationen lite då och då för att skaffa mer grejer, medan mamman och döttrarna var hundra procent isolerade.
Och döttrarna sen... vilken tortyr de utsätts för, både psykologisk och fysisk. Allt i namnet av olika "behandlingar" som ska vara "för deras eget bästa". Samtidigt som mamman och King skrämmer upp dem som fan för omvärlden, och för alla andra män än pappa King.
Väldigt bra bok detta också, som verkligen rekommenderas, även fast jag föreställer mig att first-person-PoV från enbart hjärntvättade och förvirrade personer inte är allas kopp te.
Innan jag dyker in i handlingen så ska jag dock varna er för att jag tar all fiktion bokstavligt. Jag förstår nästan ingen symbolik. Någon enstaka gång när jag kollar på en film eller läser en bok så fattar jag att författaren använder någon händelse, person el dyl som symbol, men då blir jag nästan alltid irriterad. Jag tänker att om jag kan förstå en symbol, så måste den ju ha varit sjukt övertydlig och töntig. (Exempel: Lars von Triers Melancholia. Proppfull med symboler som till och med jag begriper. Så jävla övertydlig och töntig film.)
Boken handlar om de tre systrarna Grace, Lia och Skye - de två förstnämnda är vuxna, Skye lite yngre. De bor i en gradvis förfallande herrgård på en ö (som senare visar sig vara en halvö, men fortfarande väldigt svår att ta sig till och från annat än vattenvägen) tillsammans med mamma och pappa. Mamma får aldrig något namn, men pappa kallas också "King". Eventuellt kan det vara ett efternamn, men troligare är kanske ett smeknamn; det är han som är kungen, typ.
De fiskar och odlar en del runt huset, men det mesta av deras mat verkar komma från Kings turer via båt till det farliga, förgiftade fastlandet, där han med jämna mellanrum hämtar mer förnödenheter. För att åka dit måste han ta på sig sin skyddande dräkt. Precis i början tänkte jag att det kanske handlade om en familj som gömmer sig undan någon stor apokalyps, men det var ju ändå konstigt att det gick att skaffa mat på fastlandet om allt var så livsfarligt och förgiftat. Redan tidigt i boken visar det sig dock att Kings "skyddande dräkt" bara är en gammal vit kostym, men han drar något hokus-pokus om att vitt tyg reflekterar toxiner/gifter, och man fattar att ok, någon apokalyps har inte förekommit.
Jag har sett att en del recensenter bara "ja det är ett intressant tanke-experiment där patriarkatet rent bokstavligt är giftigt osv", men som sagt, vill ni ha allegoriska/symboliska tolkningar så är jag fel person att fråga. Här kommer istället min helt bokstavliga läsning av boken.
Narrativet är i och för sig lite flummigt och förvirrat eftersom vi växlar mellan Graces och Lias first person PoV, och en sorts grupp-PoV med alla systrar, men vi lämnar aldrig deras hjärntvättade stackars huvuden för en mer objektiv berättare. Men intrycket jag så småningom fick var att King är en sektledare, med mamman som sin villiga sekond.
Tidigare drev de ett sorts spa/behandlingscenter på den isolerade herrgården. Deras kunder var endast kvinnor som samtliga verkar ha upplevt partnermisshandel, våldtäkt och liknande, och i många fall verkar ha varit fysiskt sjuka dessutom. De sålde någon mumbo-jumbo-förklaring om "toxiner", som dels sades finnas överallt i luften, jorden m m på det onda, korrumperade fastlandet, medan deras lilla ö var mycket renare. Men man kan också bli förgiftad, enligt deras lära, av negativa känslor och hat, och onda män sprider en massa "toxiner" till sina kvinnliga offer. Mycket typ radikalfeministiskt snack om hur viktigt det är för kvinnor att hålla sig borta från män och hitta sina egna, kvinno-separatistiska sammanhang - förutom King förstås! King skulle vara det stora, fina undantaget. I själva verket blev alltså separatist-snacket ett sätt för King att vara ensam tupp i hönsgården, utan konkurrens från andra män.
Efter att två av deras "kunder" dött på herrgården, en genom självmord och en annan genom deras livsfarliga "behandlingar", så stängde de ner den verksamheten. Sen levde de som värsta Dogtooth-familjen (om ni sett den filmen, väldigt bra) - bara King tog båten till civilisationen lite då och då för att skaffa mer grejer, medan mamman och döttrarna var hundra procent isolerade.
Och döttrarna sen... vilken tortyr de utsätts för, både psykologisk och fysisk. Allt i namnet av olika "behandlingar" som ska vara "för deras eget bästa". Samtidigt som mamman och King skrämmer upp dem som fan för omvärlden, och för alla andra män än pappa King.
Väldigt bra bok detta också, som verkligen rekommenderas, även fast jag föreställer mig att first-person-PoV från enbart hjärntvättade och förvirrade personer inte är allas kopp te.
onsdag 1 januari 2020
Filmerna Commando och Predator
Tidigare hade vi en skotträdd hund, dvärgpinschern Bisse (ha tålamod, det här kommer att leda fram till åttiotalets klassiska Schwarzenegger-rullar!). Han blev gradvis mer och mer brydd över fyrverkerier och andra smällar under tiden vi bodde i en Stockholmsförort där folk smällde som dårar i fem-sex veckor kring jul och nyår. Han var aldrig sådär totalt galet panikrädd som en del andra hundar man hör om, men för varje år som gick, så tyckte han denna period var allt jobbigare. När vi flyttat ut till en stuga i skogen utanför Stockholm, där folk smällde på själva nyår men inte så mycket mer, så vände det, och han blev gradvis bättre och bättre istället.
När det var som värst fick vi sitta i sängen med täcket över våra ben under nyårsnattens totala kalabalik, medan Bisse pressade sig mot våra lår. Men allteftersom han blev mindre rädd så vågade han vara framme mer och mer. Så småningom kunde han ligga i soffan på nyårsnatten. Det underlättade dock om man distraherade honom med andra former av pang-pang-ljud. Så föddes vår nyårstradition att kolla på hederliga gamla Arnold-rökare varje nyårsnatt.
Under många år var det bara Bisse och jag som kollade, eftersom maken brukade jobba nyårsnatten. Nu har han börjat på ny kula som student. Bisse finns tyvärr inte hos oss mera, men vi håller traditionen vid liv för att hedra hans minne.
Igår kollade vi på Predator och sen Commando, medan vi först drack öl och åt chips, och senare körde ett vodka-drinking-game där man tar en shot varje gång Arnold slänger ur sig en cringey pun. Vi fick dock vara ganska snäva i vår bedömning av vad som räknas som cringey pun, för man vill ju inte dö av alkoholförgiftning. Vi var också vaksamma på eventuella bevis för en fan-teori som säger att Predator i själva verket är en prequel till Commando, och att Arnold spelar samma karaktär i båda filmerna.
Efter att ha kollat på båda filmerna i rad, specifikt med detta i åtanke, måste jag dock säga att det är ont om såna bevis - men vi överger inte teorin för det! I Commando berättar Arnold (jag kommer bara kalla honom för Arnold, istället för att hela tiden skriva Dutch/John med ett jobbigt snedstreck i mitten) för Cindy om sitt tidigare liv som specialsoldat, räknar upp diverse länder där han varit på hemliga specialuppdrag, och slutar sen med att det finns grejer han inte vill prata om. Detta syftar förstås på händelseförloppet i Predator, där alla hans män slaktades av en brutal utomjording. Vi ser också precis i början av Commando att Arnold, likt en hund, kan känna doften av andra soldater som närmar sig, vilket räddar hans liv. Detta är också en av de skills som Arnolds medsoldat Billy har i Predator. Om man bara ser Predator, så skulle man kunna misstänka att Billy helt enkelt är en stereotyp ursprungs-amerikan med stereotypa såna skills, men Commando visar ju att det här helt enkelt är någonting som man kan träna upp. Billy höll väl på att lära Arnold hur man gör för att lokalisera smygande snipers med näsan när de gav sig ut tillsammans på det sista ödesdigra uppdraget.
Maken kom också på en utmärkt förklaring till att Arnold har smeknamnet "Dutch" i Predator. I Commando säger han explicit att han växte upp i Öst-Tyskland (namnet "John Matrix" är rimligtvis taget, efter att han flyttat till USA). Tyskland är ju också en rimligare bakgrund än Holland, med tanke på hur han låter. Förmodligen var det dock så att när han först blev hemlig special-elit-soldat så fick han fortfarande hjärnsläpp på engelska ord ibland. När några medsoldater frågade vilket land han kom ifrån, så råkade han säga "Deutchland, Deutche" istället för "Germany". Detta ledde till missuppfattningen att han var holländare/Dutch, och folk började kalla honom för Dutch. Smeknamnet hängde kvar, även sedan missförståndet blivit uppklarat.
Titeln "Predator" är ju förresten väldigt missvisande. Den s k Predatorn är helt ointresserad av att äta människor - han är en troféjägare! Detta konstateras till och med av karaktärerna i filmen, men ändå heter den inte "Hunter", vilket ju varit mer logiskt. (Jag läste dock någonstans att detta faktiskt var det ursprungliga namnet på filmen, men att studion tyckte "Predator" lät coolare. Ta detta FWIW, för ni får ingen annan källhänvisning än "jag läste någonstans".) Predatorn lämnar kvar det mesta av sina offers kroppar, men flår dem och tar med sig hudarna; senare ser vi hur han också tar tillvara på några kranier. Arnold konstaterar sen att Predatorn bara verkar jaga honom och hans mannar, men ignorerar deras fånge, gerillasoldaten Anna. Han drar slutsatsen att Predatorn tycker det vore osportsligt att döda henne eftersom hon är obeväpnad. Arnold tar av henne handfängslet eftersom deras konflikt blivit irrelevant när Predatorn är efter dem, men råder henne att inte beväpna sig, utan bara dra därifrån obeväpnad. Och det funkar ju för henne, hon överlever det hela.
MEN. Arnolds in-universe-teorier åt sidan: Är verkligen Predatorn en ärbar sportsman? Jag svarar "nej". Han är betydligt mer låtsas-macho än ärbar. (Nu ignorerar jag helt alla andra filmer i franchisen, de är ändå så mycket sämre än originalet.) (Om ni undrar hur jag kan veta att Predatorn är en "han" när det är en konstig alien, så säger jag att det är en kvalificerad gissning baserad på hans macho bullshit (för att citera Cindy or Commando).) Detta är min tes, och nu ska jag argumentera för den.
1. Predatorns vanliga MO är att sitta uppe i ett träd, med sin cloaking device på som gör honom jättesvår att se, och pricka folk på avstånd med sin sci-fi-bössa. Även om han enbart skulle skjuta ner folk som vid tillfället håller i ett maskingevär, så har de inte direkt en sportslig chans.
2. Senare dödar han Billy, när Billy lagt bort sitt eget skjutvapen, och bara står där med en kniv. Ok, nu ser vi inte hur Predatorn dödar Billy: Kanske använde han sitt eget knivvapen (som vi ser att han har). Men det är fortfarande inte särskilt sportsligt, inte ens om han stängde av sin cloaking device. För...
3. Predatorn är enormt mycket starkare än en människa! På slutet lägger han ifrån sig all sin utrustning för att slåss mot Arnold med sina bara händer, men han är så överlägset stark att han kan plocka upp Arnold med en hand och slänga omkring med honom som en trasdocka. Det här slagsmålet är ungefär lika "sportsligt" som om Arnold sagt till lilla späda Anna att de skulle slåss för livet, men kolla, helt rättvist, för vi är lika obeväpnade båda två!
Predatorn är helt enkelt mån om att framstå som macho. Han och hans jägarkompisar har säkert någon sorts regel om att man ska döda stora, beväpnade människohannar eftersom det är tuffast, och så sitter de och vältrar sig i vad jäkla tuffa de är, trots att de alltså i praktiken gömmer sig bakom sina cloaking devices och prickar folk på håll. På slutet, när bara en obeväpnad Arnold återstår att döda, så tänker Predatorn att han ska fixa en skitcool skrytfilm att posta på rymd-insta eller rymd-Fejan el dyl. Jag är säker på att han satt upp små kameror i träden, har en liten drönare el dyl, som ska filma den "tuffa" fajten - för de är ju ungefär lika stora rent fysiskt! Sen hoppas han att alla polarna på hemplaneten, som aldrig själva har varit på Jorden och inte vet att människor är extremt svaga jämfört med deras egen art, ska bli svin-imponerade av hur "tuff" han är som dödar sitt sista bytesdjur med sina bara händer. (Nu säger någon att filmen ju är från 80-talet, långt innan social media ens var påtänkt. På det svarar jag: Håll käften!)
Varför ignorerar han Anna, då? Främst för att hon är så smal, tror jag. Alldeles för litet skinn. Skulle inte se coolt ut hemma på väggen i troférummet.
Det är klart, min teori verkar implicera att Predatorn inte begår något sorts ärbart självmord i slutet utan mer spränger sig i panik under ett hysteriskt skratt, när han inser att Arnold fick honom i fällan. Men då är det väl så, då.
En sista observation om Predator: Filmens handling går ut på att Predatorn faktiskt är så fysiskt överlägsen att Arnold inte har minsta chans att ta honom i en fajt. Arnold vinner istället genom att använda hjärnan och rigga listiga fällor (TBF så kräver byggandet av fällorna en hel del råstyrka, men iaf). När det ser ut som om Predatorn genomskådat Arnolds fälla, så visar det sig att Arnold förutsett detta! När Predatorn undviker fälla nummer 1, så ramlar han rakt in i fälla nummer 2 istället, och blir dödligt sårad. Arnolds brains vann över Predatorns brawn.
Men. Det är inte den historien som kameran berättar. Kameran fokuserar stenhårt på Arnolds mega-muskler hela vägen. Det tycker jag är lite lustigt.
Vi får väl se om jag har ytterligare smarta reflektioner att komma med efter nästa nyår.
När det var som värst fick vi sitta i sängen med täcket över våra ben under nyårsnattens totala kalabalik, medan Bisse pressade sig mot våra lår. Men allteftersom han blev mindre rädd så vågade han vara framme mer och mer. Så småningom kunde han ligga i soffan på nyårsnatten. Det underlättade dock om man distraherade honom med andra former av pang-pang-ljud. Så föddes vår nyårstradition att kolla på hederliga gamla Arnold-rökare varje nyårsnatt.
Under många år var det bara Bisse och jag som kollade, eftersom maken brukade jobba nyårsnatten. Nu har han börjat på ny kula som student. Bisse finns tyvärr inte hos oss mera, men vi håller traditionen vid liv för att hedra hans minne.
Igår kollade vi på Predator och sen Commando, medan vi först drack öl och åt chips, och senare körde ett vodka-drinking-game där man tar en shot varje gång Arnold slänger ur sig en cringey pun. Vi fick dock vara ganska snäva i vår bedömning av vad som räknas som cringey pun, för man vill ju inte dö av alkoholförgiftning. Vi var också vaksamma på eventuella bevis för en fan-teori som säger att Predator i själva verket är en prequel till Commando, och att Arnold spelar samma karaktär i båda filmerna.
Efter att ha kollat på båda filmerna i rad, specifikt med detta i åtanke, måste jag dock säga att det är ont om såna bevis - men vi överger inte teorin för det! I Commando berättar Arnold (jag kommer bara kalla honom för Arnold, istället för att hela tiden skriva Dutch/John med ett jobbigt snedstreck i mitten) för Cindy om sitt tidigare liv som specialsoldat, räknar upp diverse länder där han varit på hemliga specialuppdrag, och slutar sen med att det finns grejer han inte vill prata om. Detta syftar förstås på händelseförloppet i Predator, där alla hans män slaktades av en brutal utomjording. Vi ser också precis i början av Commando att Arnold, likt en hund, kan känna doften av andra soldater som närmar sig, vilket räddar hans liv. Detta är också en av de skills som Arnolds medsoldat Billy har i Predator. Om man bara ser Predator, så skulle man kunna misstänka att Billy helt enkelt är en stereotyp ursprungs-amerikan med stereotypa såna skills, men Commando visar ju att det här helt enkelt är någonting som man kan träna upp. Billy höll väl på att lära Arnold hur man gör för att lokalisera smygande snipers med näsan när de gav sig ut tillsammans på det sista ödesdigra uppdraget.
Maken kom också på en utmärkt förklaring till att Arnold har smeknamnet "Dutch" i Predator. I Commando säger han explicit att han växte upp i Öst-Tyskland (namnet "John Matrix" är rimligtvis taget, efter att han flyttat till USA). Tyskland är ju också en rimligare bakgrund än Holland, med tanke på hur han låter. Förmodligen var det dock så att när han först blev hemlig special-elit-soldat så fick han fortfarande hjärnsläpp på engelska ord ibland. När några medsoldater frågade vilket land han kom ifrån, så råkade han säga "Deutchland, Deutche" istället för "Germany". Detta ledde till missuppfattningen att han var holländare/Dutch, och folk började kalla honom för Dutch. Smeknamnet hängde kvar, även sedan missförståndet blivit uppklarat.
Titeln "Predator" är ju förresten väldigt missvisande. Den s k Predatorn är helt ointresserad av att äta människor - han är en troféjägare! Detta konstateras till och med av karaktärerna i filmen, men ändå heter den inte "Hunter", vilket ju varit mer logiskt. (Jag läste dock någonstans att detta faktiskt var det ursprungliga namnet på filmen, men att studion tyckte "Predator" lät coolare. Ta detta FWIW, för ni får ingen annan källhänvisning än "jag läste någonstans".) Predatorn lämnar kvar det mesta av sina offers kroppar, men flår dem och tar med sig hudarna; senare ser vi hur han också tar tillvara på några kranier. Arnold konstaterar sen att Predatorn bara verkar jaga honom och hans mannar, men ignorerar deras fånge, gerillasoldaten Anna. Han drar slutsatsen att Predatorn tycker det vore osportsligt att döda henne eftersom hon är obeväpnad. Arnold tar av henne handfängslet eftersom deras konflikt blivit irrelevant när Predatorn är efter dem, men råder henne att inte beväpna sig, utan bara dra därifrån obeväpnad. Och det funkar ju för henne, hon överlever det hela.
MEN. Arnolds in-universe-teorier åt sidan: Är verkligen Predatorn en ärbar sportsman? Jag svarar "nej". Han är betydligt mer låtsas-macho än ärbar. (Nu ignorerar jag helt alla andra filmer i franchisen, de är ändå så mycket sämre än originalet.) (Om ni undrar hur jag kan veta att Predatorn är en "han" när det är en konstig alien, så säger jag att det är en kvalificerad gissning baserad på hans macho bullshit (för att citera Cindy or Commando).) Detta är min tes, och nu ska jag argumentera för den.
1. Predatorns vanliga MO är att sitta uppe i ett träd, med sin cloaking device på som gör honom jättesvår att se, och pricka folk på avstånd med sin sci-fi-bössa. Även om han enbart skulle skjuta ner folk som vid tillfället håller i ett maskingevär, så har de inte direkt en sportslig chans.
2. Senare dödar han Billy, när Billy lagt bort sitt eget skjutvapen, och bara står där med en kniv. Ok, nu ser vi inte hur Predatorn dödar Billy: Kanske använde han sitt eget knivvapen (som vi ser att han har). Men det är fortfarande inte särskilt sportsligt, inte ens om han stängde av sin cloaking device. För...
3. Predatorn är enormt mycket starkare än en människa! På slutet lägger han ifrån sig all sin utrustning för att slåss mot Arnold med sina bara händer, men han är så överlägset stark att han kan plocka upp Arnold med en hand och slänga omkring med honom som en trasdocka. Det här slagsmålet är ungefär lika "sportsligt" som om Arnold sagt till lilla späda Anna att de skulle slåss för livet, men kolla, helt rättvist, för vi är lika obeväpnade båda två!
Predatorn är helt enkelt mån om att framstå som macho. Han och hans jägarkompisar har säkert någon sorts regel om att man ska döda stora, beväpnade människohannar eftersom det är tuffast, och så sitter de och vältrar sig i vad jäkla tuffa de är, trots att de alltså i praktiken gömmer sig bakom sina cloaking devices och prickar folk på håll. På slutet, när bara en obeväpnad Arnold återstår att döda, så tänker Predatorn att han ska fixa en skitcool skrytfilm att posta på rymd-insta eller rymd-Fejan el dyl. Jag är säker på att han satt upp små kameror i träden, har en liten drönare el dyl, som ska filma den "tuffa" fajten - för de är ju ungefär lika stora rent fysiskt! Sen hoppas han att alla polarna på hemplaneten, som aldrig själva har varit på Jorden och inte vet att människor är extremt svaga jämfört med deras egen art, ska bli svin-imponerade av hur "tuff" han är som dödar sitt sista bytesdjur med sina bara händer. (Nu säger någon att filmen ju är från 80-talet, långt innan social media ens var påtänkt. På det svarar jag: Håll käften!)
Varför ignorerar han Anna, då? Främst för att hon är så smal, tror jag. Alldeles för litet skinn. Skulle inte se coolt ut hemma på väggen i troférummet.
Det är klart, min teori verkar implicera att Predatorn inte begår något sorts ärbart självmord i slutet utan mer spränger sig i panik under ett hysteriskt skratt, när han inser att Arnold fick honom i fällan. Men då är det väl så, då.
En sista observation om Predator: Filmens handling går ut på att Predatorn faktiskt är så fysiskt överlägsen att Arnold inte har minsta chans att ta honom i en fajt. Arnold vinner istället genom att använda hjärnan och rigga listiga fällor (TBF så kräver byggandet av fällorna en hel del råstyrka, men iaf). När det ser ut som om Predatorn genomskådat Arnolds fälla, så visar det sig att Arnold förutsett detta! När Predatorn undviker fälla nummer 1, så ramlar han rakt in i fälla nummer 2 istället, och blir dödligt sårad. Arnolds brains vann över Predatorns brawn.
Men. Det är inte den historien som kameran berättar. Kameran fokuserar stenhårt på Arnolds mega-muskler hela vägen. Det tycker jag är lite lustigt.
Vi får väl se om jag har ytterligare smarta reflektioner att komma med efter nästa nyår.
tisdag 31 december 2019
The left hand of darkness, av Ursula K Le Guin
Detta var också en julklappsbok från maken. Det är ju nästan lite skämmigt att jag inte läst den tidigare, men nu har jag i alla fall gjort det.
I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.
Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.
Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.
Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.
Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!
Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.
Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.
I bokens universum finns det ett antal jordliknande planeter vars invånare är ganska lika människor - tänk Star Trek. Detta faktum verkar ha ungefär samma förklaring som i Star Trek också. I TNG-episoden "the chase" (som inte visades på TV förrän 1993, så Le Guin har förstås inte tagit någon inspiration därifrån; däremot kan ju "the chase" ha inspirerats av denna bok): någon form av människa uppstod ursprungligen på en annan planet än Jorden, men de for sen runt och meckade med evolutionen här och där, stoppade kanske t o m dit mer direkt framställda människor på vissa av planeterna, och resultatet är ett universum där man har människoliknande arter på många håll.
En stor skillnad mot Star Trek är dock att det inte finns rymdskepp med warpspeed eller motsvarande. Det tar tid att resa mellan solsystemen. Man kan ligga i suspended animation på skeppet, och i vilket fall som helst känns resan kortare på skeppet pga relativistiska effekter, men i "planettid" räknat så tar det många år. Detta har stor betydelse för handlingen.
Huvudpersonen är först Genly Ai; senare får Therem Harth rem ir Estraven (oftast kallad Estraven i texten, även fast det varierar lite mellan kontexter) en större och större roll som andra huvudperson. Båda har sin egen first person PoV, men även fast det inte markeras explicit vid kapitlens början, är det lätt att fatta vem som för tillfället har ordet. Genly kommer ursprungligen från Jorden/Terra, och är utsänd som ensam emissarie för att kontakta Estravens planet Gethen, och erbjuda dem att gå med i Ekumenen, en sorts, tja, Star-Trek-federation (dock måste man inte ha uppfunnit avancerade rymdskepp på egen hand för att få vara med - planeten Gethen ligger på någon sorts 1900-tals-nivå på det stora hela, men har inte ens flygplan, än mindre rymdskepp). Ekumenen skickar av tradition bara en person i taget tills planeten accepterat och vill gå med, bl a för att inte framstå som hotfulla. Men detta gör ju Genly extremt isolerad. Ett skepp med endast elva nersövda personer ligger i omloppsbana runt Gethens sol, och Genly kan kalla på dem, väcka dem och få dem att komma, men även det kommer att ta ett par veckor, och är en väldigt stor grej. Han blir dessutom av med sin kommunikationspryl senare.
Om man vet någonting alls om denna bok, så är det att folk inte har två olika kön på Gethen. Människorna där är androgyna och asexuella för det mesta. De har en sorts kort brunstperiod en gång i månaden då de får sexdrift, och könsorganen går då antingen åt klassiskt mänskligt manligt håll eller kvinnligt. De brukar då hooka upp med någon som har, s a s, motsatta könsorgan. Samma person pendlar dock ofta fram och tillbaka mellan olika brunstperioder - ena gången "man", andra gången "kvinna".
Tyvärr har boken åldrats lite i Genlys reaktioner på detta faktum. Visst skulle man tycka att det var udda och ovanligt att leva i ett helt androgynt samhälle om man hamnade på Gethen, men Genly framstår faktiskt som lite fixerad vid kön, manligt och kvinnligt. Där en normal person (från min synvinkel sett) skulle tänka typ "de här människorna är rätt passiva och initiativlösa" om en viss grupp personer, så tänker Genly "de här människorna framstår som rätt feminina, och då menar jag i betydelsen passiva". Såna grejer.
Jag menar, Ekumenen ska ju vara väldigt öppensinnade och nyfikna på nya kulturer, och rimligtvis väljer de inte ut extra trångsynta individer till rollen som emissarie, det vore ju helt bakvänt. Jag misstänker dock att Genly framstod som jätte-öppensinnad och tolerant mot konstiga aliens när boken först publicerades, 1969.
Le Guin är ändå fantastisk i sina övergripande beskrivningar av hur isolerad Genly känner sig på en främmande planet och i främmande kulturer (ja, plural! Vi har en främmande planet med mer än ett land, mer än ett språk, och mer än en kultur!). Han blir så småningom väldigt sammansvetsad med Estraven, när de tagit sig igenom en massa umbäranden tillsammans, men vägen dit är lång: Initialt har de exempelvis stora problem med att Genly tror Estraven är ironisk när hen pratar rakt på sak. Den typen av kulturkrockar kanske låter små, men eftersom Genly som sagt är helt ensam och utsatt, så kan många såna grejer, som i sig kanske låter helt överkomliga, bilda nästan ogenomträngliga murar runt honom.
Och glaciären! Här kan man dra paralleller till Dune, och de ingående beskrivningarna av öknen, vattenbristen och hettan, som gör att man nästan börjar svettas när man läser... Le Guin har liknande beskrivningar av glaciär och arktisk kyla, så man typ sitter och huttrar och ryser i sin läsfåtölj. Hela den passagen är verkligen enormt spännande också, jag önskade så hårt att både Genly och Estraven skulle klara sig, jag var livrädd för deras skull!
Även när de gäller de religiösa och filosofiska bitarna från Gethens kulturer, så landar allting. Det blir ju ofta rätt platt och töntigt annars, när författare ska sitta och hitta på alternativa religioner och filosofier.
Helt fantastisk bok som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.
måndag 30 december 2019
Om mig och Jeppssons recensioner
Crazy dog lady och lektor i filosofi. Denna blogg kommer dock sällan bjuda på några djupare filosofiska analyser: Snarare rätt spontana intryck och tankar kring diverse böcker, filmer och annat som jag konsumerar.
Jag publicerar själv en bok bit för bit på Wattpad. Den börjar här med kapitel 1 https://www.wattpad.com/820144049-en-hj%C3%A4rna-f%C3%B6r-examen-kapitel-1 . Den handlar om demoner, magi, studentliv och söta djur.
Jag publicerar själv en bok bit för bit på Wattpad. Den börjar här med kapitel 1 https://www.wattpad.com/820144049-en-hj%C3%A4rna-f%C3%B6r-examen-kapitel-1 . Den handlar om demoner, magi, studentliv och söta djur.
Normal People av Sally Rooney
Som vanligt fick jag ett antal fina böcker i julklapp av maken. "Normal People" av Sally Rooney var en av dem. En kärlekshistoria, vilket jag sällan läser annars.
Connell och Marianne bor i en liten irländsk småstad där alla känner alla, hon är rik och han är fattig, samtidigt är han populär i skolan och hon är utstött, och en förbjuden hemlig romans börjar dem emellan!
Alltså det här låter ju skittöntigt på beskrivningen. Typ första 50 sidorna eller så, så låg jag och läste under stor förvåning. Jag tänkte verkligen "normalt sett så borde ju den här plotten vara skittöntig, men istället är det svinbra!" Helt paff alltså.
Rooney skriver helt enkelt så fantastiskt bra! Hon glider mellan att låta oss följa endera huvudpersonens tankegångar, och att vara mer av en allvetande berättare, på ett oerhört smidigt och effektivt vis. Båda huvudpersonerna har (minst sagt) sina issues, så medan man (eller, man och man, jag i alla fall) normalt sett stör sig som fan på två personer som egentligen älskar varandra men inte klarar av att vara ihop pga att de har issues och hela tiden missförstår varandra, så blev jag oerhört gripen av Connells och Mariannes relation.
Och gripenheten (är detta ett ord? Skitsamma, poängen går fram) bara stegrades och stegrades! Marianne blir psykiskt misshandlad av sin mamma och bror, och utstår även en viss fysisk misshandel från brodern - men om man bara kollar på vilka händelser som förekommer så är det väldigt långt ifrån det värsta jag läst eller sett. Rooney skriver hela tiden lätt och kort utan att gräva ner sig i någonting alls, inklusive misshandeln. Ändå: På grund av att jag empatiserade så fullständigt med huvudpersonerna så var det fruktansvärt tung läsning.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag läste timma efter timma. Jag läste till ett på natten. Till slut var jag klar, men fortfarande orolig för Connells och Mariannes skull. Jag bara: Connell! Marianne! Kommer ni någonsin att bli verkligt lyckliga????? Jag kunde knappt sova. Jag hade mardrömmar hela natten om att vara på fruktansvärda, hemska fester och känna mig fel och som att ingenting man gör duger.
Ta det här som en rekommendation!
Connell och Marianne bor i en liten irländsk småstad där alla känner alla, hon är rik och han är fattig, samtidigt är han populär i skolan och hon är utstött, och en förbjuden hemlig romans börjar dem emellan!
Alltså det här låter ju skittöntigt på beskrivningen. Typ första 50 sidorna eller så, så låg jag och läste under stor förvåning. Jag tänkte verkligen "normalt sett så borde ju den här plotten vara skittöntig, men istället är det svinbra!" Helt paff alltså.
Rooney skriver helt enkelt så fantastiskt bra! Hon glider mellan att låta oss följa endera huvudpersonens tankegångar, och att vara mer av en allvetande berättare, på ett oerhört smidigt och effektivt vis. Båda huvudpersonerna har (minst sagt) sina issues, så medan man (eller, man och man, jag i alla fall) normalt sett stör sig som fan på två personer som egentligen älskar varandra men inte klarar av att vara ihop pga att de har issues och hela tiden missförstår varandra, så blev jag oerhört gripen av Connells och Mariannes relation.
Och gripenheten (är detta ett ord? Skitsamma, poängen går fram) bara stegrades och stegrades! Marianne blir psykiskt misshandlad av sin mamma och bror, och utstår även en viss fysisk misshandel från brodern - men om man bara kollar på vilka händelser som förekommer så är det väldigt långt ifrån det värsta jag läst eller sett. Rooney skriver hela tiden lätt och kort utan att gräva ner sig i någonting alls, inklusive misshandeln. Ändå: På grund av att jag empatiserade så fullständigt med huvudpersonerna så var det fruktansvärt tung läsning.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag läste timma efter timma. Jag läste till ett på natten. Till slut var jag klar, men fortfarande orolig för Connells och Mariannes skull. Jag bara: Connell! Marianne! Kommer ni någonsin att bli verkligt lyckliga????? Jag kunde knappt sova. Jag hade mardrömmar hela natten om att vara på fruktansvärda, hemska fester och känna mig fel och som att ingenting man gör duger.
Ta det här som en rekommendation!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)